theresecarlsen

Ibland gör man sådant man vet att man inte ska.
Man kanske springer i trappan även om man håller en sax i handen.
Man kanske luras lite väl övertygande.
Man kanske äter godis, fast det inte är lördag och fast man inte bett om lov.
Ni vet alla de saker mamma präntar i en när man är liten, som man vet är för ens eget bästa men som verkligen inte är roliga att följa alltid.
En sådan där sak är att hålla avokadon i handen och ta ur kärnan genom att använda spetsen på kniven. Det ska man inte göra. Punkt. Men det gjorde jag. Och som alltid så ångrar man sig. Kärnan hoppade ur snabbt kvickt och lätt och knivspetsen gick rakt in i mitt stackars finger.
För att göra det hela än mer dramatiskt provade jag på att vara Johanna Grönbäck; få blodtrycksfall, svimma på köksgolvet och slå mig gul och blå. Där låg jag i min ensamhet - för man är mest olydig när ingen ser på - tog mig för huvudet och undrade vad som hänt och varför det låg bloddroppar på golvet. In stormar Marie och en annan Johanna-Banan, hon den där Bonnen från Timmele. Kalabaliken blir fullständig då jag pratar med mamma i telefon medan Berra tror att jag blöder både fram och bak i huvudet, då jag givetvis kletat blod överallt i några frågande sekunder. Men det hela reddes ut och undersköterskan i mitt kök plåstrade om mig och placerade både mig och avokadon framför tv:n.

Men nu till saken.
Det riktigt underligga under gårdagen var det telefonsamtal jag fick av mamma:
"Hej Therese, du jag är sugen på pizza. (Min mamma behöver alltid övertygas om att pizza är mat) Det var så länge sedan vi åt det nu... (Det var det verkligen inte) Och så tänkte jag att vi inte behöver laga mat ikväll. Är du sugen på pizza?" JAG ÄR ALLTID SUGEN PÅ PIZZA. Och pizza blev det, utan att jag och pappa behövde lyfta ett finger eller säga ett ord för att övertala och övertyga om pizzans fantastiska egenskaper och att pizza egentligen innehåller all näring kroppen behöver. Tillråga på allt var det måndag, en helt vanlig mångdag, inte fredag eller lördag.

Nästa mystiska händelse inträffar när de kommit hem. Far och mor hade åkt för att köpa en ny spishäll. Min mor vill ha en vanlig och min far en induktionhäll. Hemma har vi den oskrivna regeln att pappa bestämmer det mesta som rör saker utanför huset och mamma allt som ryms inuti. Sedan har vi också det faktum att min mor och tekniska nymodigheter är som hund och katt. Alltså förväntar jag mig en vanlig spishäll. Men hem kommer en induktionshäll och i mitt stilla sinne förstår jag att pappa kommer att stå för matlagningen det kommande decenniet. Och mycket riktigt, idag när jag kommer ner till frukost står han redan och leker med sin nya leksak!

Så, gott folk, vad är då summan av kardemumman? Jo, en kvinna som äter pizza och en man som står vid spisen. Det är då verkligen 2000-talet.

En riktigt sliten Therese är alldeles strax påväg till sängen efter en hektisk vecka med packning, 80-talsfest och  tredagar-konferens.

Hennes lillasyster MerryBerry vann igår förstapris bestående av en lp med Pernilla Wahlgren för en god insats i talangjakten och Therese är omåttligt stolt och nöjd och skakade loss sjungandes på låten We are family, skrattandes och pekandes.

Hennes morgon påbörjades med nysattacker i ett rum man inte kan andas i, där fönstret inte går att öppna och där tio flickor spenderat tre nätter. Uppstigen använde hon flitigt många tysta minuter för att få sömnen ur ögonen och sedan bar det iväg till diskningen. En ångbastu i två timmar - vilket det i sanning var - kan göra även den piggaste människa helt färdig, Therese var inte den människan idag men lyckades ändå lämna skolköket med humöret i behåll.

Hemkommen på eftermiddagen lämnade hon väskorna i farstun, och där får de stanna över natten. Själv har hon tappat bort (och återfunnit) sitt kommunikationsmedel, träffat gamla vänner och ätit en festmåltid med far och bror. Dessa tu tog kvällen ett steg längre och satte sig för att titta på Dirty Harry. Då kände Therese att timman var slagen; hon kastar in handduken och säger nu godnatt.

Visst är det härligt att komma hem till sitt riktiga hem som man inte bor på för tillfället. Det är kul att träffa sin familj och skönt att sova i sin egen säng. Det känns bra att öppna kylskåpet utan att upptäcka 7 ketchupflaskor och 15 smörpaket, utan istället skåda hyllor fulla av olika sorters mat.

Men - och det finns ett men - ibland finns det inget som går upp emot en tur till mormor och morfar. En knappt tio minuter lång bilresa är det för att komma till landet "pyssla-om-mig". Ett mycket litet kungarike som egentligen bara består av ett hus med omgivande trädgård. Huset där man möts av kramar, skratt och glädje. 20 frågor och fika på bordet - idag semla. En morfar som precis hämtat posten från postboxen och på vägen köpt en påse godis att lägga i skålen, bara för att jag ska komma - trots att jag fyllt 20 år och trots att det bara är tisdag och jättelångt kvar till lördag. En mormor som vill mäta alla mått på mig flera gånger för att den stickade tröjan som hon lovat mig varken ska bli en centimeter för stor eller för liten. Och ständigt denna omsorgsfulla fråga om vad det ska bli av mig och vad jag ska hitta på till hösten, som efter mitt svar lämnar mina morföräldrar lite smått oroliga men ändå hoppfulla och får mormor att yttra: "Jaja, de kan ingen så grannt veta än, det är långt kvar till hösten" och "Du är ju säker du lilla Therese, så det ska nog gå bra". Säker i min mormors värld är samma sak som duktig och bra på alla sätt och vis. Och ibland så finns det inget skönare än att åka till landet "pyssla-om-mig" för att hämta kraft och självförtroende, visdom och kärlek, och fylla på sitt glädjeförråd. För är det något som mormor och morfar sprider omkring sig så är det glädje och en massa massa kärlek. (Och MAT, jag har nog aldrig kommit därifrån utan något att ha på färden, eller till middagen eller till pappas matlåda imorgon eller till... ja ni fattar grejen.)

Förutom mormor och morfar så har den här hemmavistelsen haft en till höjdpunkt: Musikalen. Estet 3:orna spelar Trollkarlen från Oz och de var riktigt riktigt bra när jag kollade på dem igårkväll! Kan tänkas tyckte jag att det var nästan ännu bättre när jag fick ta Plåtman, Lejonet och Hunden hem till mig efteråt och äta pannkakor med sylt. Men bara nästan. :)

Nu är det dags för kvällsmat på Carlshöjd och den vill jag verkligen inte missa :)

Det är onsdag. Men i måndag var jag verkligen säker på att det var fredagkväll, så ja det borde vara söndag nu.

Och passande för en söndag så har vi haft finbesök! Vårt första (hrmm piken riktad mot fem specifika personer i Gränna) besök här uppe i "norr". Vi är det mest nordliga teamet och tydligen inte särskilt eftertraktade och värda bilresan. ;) Men Rickard Surre Sundström och Ida Fridlund fann vägen upp till vår utpost. Riktigt najs med besöket alltså! Det blev rinnig lasagne till lunch och sedan var det dags för veckans happening: Sportlovskul i kyrkan mellan 14-16.30. Det kom två barn. Och dem hämtade jag... Men vi hade det riktigt gött ändå; bakade muffins och pärlade. Man pärlar alldeles för lite!!

 

Annars har jag stuckit mig i fingret på min lånade nyckelring och blivit lite halvt invalid. Och vi har hittat ännu en ny favorit bland tanterna i kyrkan, de slåss om den titlen och har tagit det till en helt ny nivå, det har blivit dags för det tunga artilleriet: kakorna. Vår kaktant lämnade dumlekakor på bänken åt oss med lappen "Kakor till Timet" (notera den ljuvliga stavningen). Detta var häromdagen, idag - efter en utsökt middag hos nämnda tant - fick vi med oss en påse nybakta bullar. Så alla Baptistkyrkans tanter som läser min blogg: Vi ÄLSKAR kakor! Vägen till våra hjärtan går genom magen. Skäm bort oss, för jag har massa leggings med mig och behöver inte tänka på att kunna knäppa mina jeans :D

Kanske var det därför jag och Amanda klämde i oss två mazariner och tre chokladbollar var under vår myskväll igår... Denna kväll var förövrigt den bästa! Vi fick duscha/bada badkar (i omgånger givetvis) för första gången på en och en halv vecka, kolla på House och Bygglov, äta kakor, dricka té, och helt enkelt ha en killfrikväll. Like like!

 

Ha det så bra nu!

Scouter eller inte scouter - Gud, eller åtminstone pastorn var på vår sida och vi fick stanna hemma över lördagen. Det blev bullbak, guittarhero, pizza och alldeles för mycket OS hos vår ungdomsledare Hanna.

 

På söndagmorgon hade vi dock ingen ursäkt längre utan vi packade in våra saker i bilen och körde iväg.

Iväg som i...

...rakt ut i  skogen

...stället där ingen täckning finns och man inte ens kan ringa 112 om man skulle behöva.

...vakuumtoalett

för att bara nämna något av våra upplevelser.

Det var iglogörning, bastu, fruktsoppa värmd på spritkök, miljonbiffar och annan påhittat mat, snö, mer snö, och ännu mer snö.

Jag tyckte bäst om sagostunden. Eller när vi ritade.

 

Då inte så mycket annat finns att berätta kommer här en kommentar av Filip i början av vår hemfärd (fritt återgiven):

"En postlåda. Så sjuuuuukt jobbigt för brevbäraren att behöva åka hit ut för att tömma postlådan."

Min spontana tanke är att brevbäraren ändå behöver åka dit eftersom det fanns flera brevlådor intill. (Vart de gick är dock ett mysterium då landskapet var i princip öde) Min nästa tanke var att det är en brevbärares jobb att åka bil, och jag tror inte det gör honom/henne så mycket om det är en lite längre sträcka utan post eller ej. Men det är ju bara vad jag tänker.

 

Väl hemma innan det andra i teamet infunnit sig säger Filip en till sak, denna gång med ett drömmande ansiktsuttryck:

"Oh, tänk en varm dusch nu ...och en klädnypa för näsan!!"

Det är vår Motaladusch det, den som luktar hundpiss i hörnen. Själv nöjde jag mig med att tvätta hår och fötter i vårt handfat...

 

Jag vet förresten inte om jag nämnt det, men det har påbörjats en jakt på mogenhet och vuxenstatus. Ett  kaffedrickar grej. Den har numera avslutats. Efter 11 års försök av och till bestämde jag mig för att lyckas, och ja man skulle kunna säga att jag var på god väg. Då några dagar gått - några dagar som startade med babykaffe (smörkolakaffe) och avslutades med neskaffe, alltihop tillsammans med mjölk och tilltugg - var jag beredd att säga att kaffe inte där gott, men går att förtära vid behov utan att grimasera. Därmed tyckte jag mig kunna säga att jag numera KAN dricka kaffe och får tillgodoräkna mig den vuxenpoängen och kan sluta dricka kaffe, förutom i yttersta nödfall.

Dagen efter detta var en söndag, dagen för scoutläger. Jag visste att jag inte behövde dricka kaffe. Men jag var så fruktansvärt frusen och tänkte att ja, kaffe är ju ändå varmt så jag kan ju göra det för värmens skull, eftersom det inte finns något annat varmt alternativ. Där raserades hela min strävan. Scoutkaffet var så fruktansvärt äckligt att jag ville skrika. Och till råga på allt så hittade jag téet sen. SÄMST. Då kom jag till insikt, det är aldrig, och då menar jag ALDRIG värt att försöka lära dricka något man inte tycker om, för det finns alltid goda alternativ. Och nu kan jag ta alla gamlas stränga blickar och jag skulle kunna åka hem till en blivande svärfar och säga kaffe - nej tack. För jag är en tédrickare. Och visst ligger det några vuxenpoäng i att komma till insikt om vem man är? Eller?! ;)

 

Ha det gott kära vänner

Drick mycket té och var glada.

Ät gärna en mazarin och en chokladboll också. Det ska jag göra! :D

Slutet är nära. Om drygt en timma beger vi oss ut på vägarna påväg mot en skog, en sjö, ett vindskydd och en lägereld. Det har blivit dags för scoutläger.

Man skulle kunna tycka att snöovädret som härjar utanför dörren vore anledning nog att stanna inne och häcka några dagar. Men då vore man inte scout, och hur skulle man då få andändning av sin allt-i-allo scoutbricka som är bra att använda som snöskor, underlägg och snöskyffel, för att bara nämna några användningsområden.

 

Om - inte när utan OM - helgen överlevs så hörs vi igen.

Ja nu har det luskats och vaskats fram en hel del att förgylla er tid med.

Redan på pastorernas vilodag - måndagen - gjorde jag mitt bästa för att bringa mer äventyr i vardagen. Ett nytt experiment, om än inte så frivilligt eller med särskilt gott utfall; Jag smällde igen en dörr över/på min tå så. Det gjorde ofantligt ont, men då jag precis avslutat en konversation med en av församlingens något äldre medlemmar ville jag inte skrämma honom till döds genom att skrika från djupet av mitt inre, vilket annars skulle varit min första impuls. Så jag stod där, sammanbiten och med skriket i halsen istället för hjärtat - vilket annars kan vara ett återkommande tema i mitt liv. Något senare beslutar jag mig för att titta på den där tån som pulserar så och jo men visst, visst är nageln av på mitten och blodet bara sprutar. Självklart.

Efter att jag noga plåstrat om mig själv undersökte jag mitt redan nerbantade skoutbud för att se vilka skor som kan rymma en tå dubbelt så stor och tjock och bred. Jag har ett par här; Ni vet de där som man hemma har ståendes längst inne i garderoben för att kanske möjligtvis plocka fram när man vill vara riktigt varm om fötterna och det är så mycket snö att ingen ens skulle kunna se pälskanten på stöveln. De skorna. De riktigt praktiska och oftast groteskt fula. De skorna man inte ens köpt själv utan som ens mamma köpte någongång av största välmening. De använder jag nu konstant. Dag ut och dag in. Och mina fötter är varma, så way to go mummy! ;)

Annars äter vi mest hela tiden. Nyttig mat som milkshake, marängsviss, godis, krokofanter och annat liknande. Jag har även idag startat ett nytt försök med att dricka den där mörka drycken. Den där vuxna drycken. Har man fyllt 20 så har man, och då jag redan försökt av och till i 11 år så känner jag att den här gången borde det kanske fungera. Så en halv kopp kaffe med lite mjölk och mycket tilltugg, där står vi idag. Imorgon, ja vem vet?

Filip, jag och Anthon har förövrigt tagit på oss - ovetande och naiva som vi är - att åka med på scoutläger till helgen. Efter att beslutet fastslogs har vi fått erfara vilka konsekvenser det kommer få. Ledarna är verkligen über-scoutledare ut i fingerspetsarna. Igår sattes en bok i handen på Filip - han skulle bygga snöskor. Till helgen ska vi bygga en iskarusell, springa runt i skogen och laga all vår mat på stormkök. Det skulle inte förvåna mig om vi ska sova i vindskydd och låta bli att duscha. Det blir... ehm... spännande? :S

Idag är en dag då man skulle kunna titta på resor söderut och tråna.

Det är också en dag då man skulle kunna gå på två gudstjänster, gå på icamaxi för tredje dagen i rad, laga söndagsmiddag, gratulera en vän, glömma bort melodin på sången man sjunger, fila naglarna, träffa nya bekanta, be killen på videoett om ett bra filmtips och efter att man hyrt filmen komma på att man redan sett den.

Det är en dag då det är 11 minusgrader i Skänninge men bara 1 minusgrad i Motala - det är rena våryran.

Det är en dag värd att spenderas i mjukisdress som inte fick plats i resväskan.

En dag att tänka tillbaka på gårdagens kalas-konsert med Benjamin Trossö.

Det är en dag i Motala. Där jag kommer befinna mig i tre veckor framåt.

 

Än så länge har vi haft mycket att göra och egentligten har inga fantastiskt roliga incidenter inträffat. Förutom kanske när Amanda beslöt att guida oss igenom experimentet att sätta ett tuggummi i näsan...

Vi bor på samma ställe, men har fått ett nytt sound i vår bostad. Det låter ungefär såhär: Iiiiiiiiiiiiih iiih oiiiiiiiih ih iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih osv. Hela natten. Hela dagen. Hela natten. Hela dagen. Hela... ja ni fattar. Lovely. Vi har fått höra att det kan vara en råtta, ja kanske två som kommunicerar med varandra. Men kanske tror vi mer på att det skulle vara ventilationen som på något sätt fått spatt. Eller spader.

Oljud eller inte - här ska sovas så det står härliga till! Och imorgon ska jag försöka luska fram åtminstone ett äventyr värt att berätta om.

Take care now Bye bye then!

Väskan (egentligen väskorna med betoning på flera, en garderob, duntäcke och en massa massa annat) är packad. Bilen är full och till råga på allt har familjen belutat följa mig till min avlägsna destination. Men det saknas något.

Jag ska färdas långt, ja det känns som till världens ände för att jag kommer vara så långt ifrån dig, kära.
Det kommer kännas som om vi är sekler ifrån varandra, ja du kommer vara bortom tid och rum för mig.
Jag kommer aldrig glömma dig, men kära; nu är det dags att ta farväl.

Farväl, kära Desperate Housewives.
Och Sex and the City
Och Scrubs
Och alla andra serier, tv-program och nymodigheter överhuvudtaget.
See ya!

Christmastime is here och följande konversationutspelas just i vårtkök där jag och MerryBerry lämnat Emelioch Gustav vind för våg:

G: Jag väntar fortfarande på 100 gr smält smör! (Gustav står vid bänken med elvisp och bunke i högsta hugg)
E: Men jag håller ju på här! (Emelie pekar på blockchoklad hon hackar i små bitar)
G:Gör större chokladbitar. Jag sa ju att vi skulle bryta istället. Hur svårt kan det vara?!
E:Men NEJ, de ska vara såhär!
G: Smöret Emelie. Smöret.
E: Men...
G: Äsch, vi byter!
E: Nej! (Gustav lyfter bryskt upp Emelie från stolen och placerar henne vid bänken och elvispen)
G: Så du sölar kvinna!
E: Det gör jag INTE.
G: Titta, såhär ska det se ut. (Gustav håller upp en chokladbit han just brutit) Stora chokladbitar somi amerikanska muffins. Så man känner smaken.
E: Kolla på honom bara. Och han är seriös också! (Detta sagt till en åskådare)
G: Smöret...!
E: JA! Men vart är det där smöret då...?
En smörletarjakt påbörjas i huset och smågnabbandet fortsätter i köket.

I övrigt är det julefrid. Julgodiset är just klart och dagen har spenderats i goda vänners (och kusins) sällskap, det har varit pulkaåkning med tillhörande varmchoklad, snöänglar och snölyktor, Mysteriet på Greveholm och smaskigt söta upptinade rester från 50årskalaset den gångna helgen.
Allt är tiptop. Precis som glassen. Julklapparna är inslagna, julklädseln struken, julörhängena lagade... Ja ni hör; det är klappat och klart.

Min nya medicin smakar godis. Sånt där lite annorlunda godis som man inte riktigt kan säga vad det smakar, men gott är det och löses upp i munnen. Precis som min medicin. De har till och med samma färg. Doktorn har kanske gett mig fel? Som en julpresent?

Det är uppesittarkväll ikväll. Emelie, Gustav och MerryBerryJerry skall underhålla sig så länge de kan. Själv tänker jag dra mig tillbaka med en gammal kär vän. Harry heter han, och ikväll finner han Hemligheternas kammare.

Eftersom julafton inte alls är "överskattat" eller "roligare när var liten" planerar jag att sova så fort jag bara kan och vakna - som alltid på julafton och födelsedag och liknande speciella dagar - tidigt. Tidigt, långt tidigare än alla andra. Så jag kan ligga kvar i sängen och nästan höra tomten som lyfter med sin släde från taket efter att ha lämnat julklappar genom skorstenen. Jag hoppas den är nysotad; det vore tråkigt om han den där röde mannen blev svart. Jag brukar höra tomtarna som kryper upp ur vrårna och höra mössen sjunga sin julvisa. Det brukar bli toppen. Kalas. Och KalleAnka.

Grattis i förskott Jesus :D

Så var det dags igen.
Jag har...
... tagit i hand
... gapat
... fått ont i munnen av röntgen grejerna som är vassa
... lett
... gapat lite till
... försökt nicka och se sympatisk ut med metallinstrument i munnen
... hört att jag är duktig
... fått veta varför man skall använda tandtråd
... plockat bort tandsten
... blivit påmind om att gå till tandläkaren även när jag blir stor och måste betala för mig (det där med betalningen kommer dock inte vara aktuellt förren år 2012, tack Västra Götaland) trots att jag aldrig haft några hål.
Jag fick inget klistermärke, men jag fick en provtandkräm och banankräm. Ljuva banankräm. Tydligen skall det komma en ny smak; melon. Melon-banankräm. Wow.

Då var det över och jag lyckades ta mig igenom det utan att nysa min nye tandläkare i ansiktet. Detvarlite frestande, men man vill ju göra ett gott första intryck, så det fick vara...

Här han snön lägrat sig och jag skall - feber till trots - absolut åka pulka när Jerry kommer hem :)
Innan dess är det dags för en ny dust med mina väskor.

Liksom sig bör följs lovstarten av en rejäl förkylning, kanske till följd av en natts rännande ute i vit särk med tänt ljus i hand och rött band i midjan...

För att prova något nytt bestämde jag under förmiddagen att jag skulle ta det som en man; det vill säga bädda ner mig framför tv:n med allehandaförkylningsmediciner, vara riktigt ömklig och tycka synd om mig själv. Precis som en riktig karl ska.

Jag tröttnade efter några timmar. Tog ett nytt beslut som innebar en friskförklaring. Gjorde mig iordning, gick på körövning, hälsade på min bror, knåpade ihop hemligheter inför söndagens konsert och var alltigenom aktiv och effektiv. Precis så som kvinnor ofta har en tendens att vara. 

Sedan kom bakslaget. Jag började packa upp mina väskor som rymmer allt du kan tänka dig att jag behövt under fyra månader och mer. (Fråga Nidde för han fick köra hem dem och bära in dem.) Det gick inte. Min garderob måste ha krymt, för den var full redan innan jag börjat och jag har nu fått bära ner mer än hälften av mina tillhörigheter till källaren. För att inte tala om att jag fått slänga kläder och att det fortfarande finns flera ouppackade väskor. Tillråga på allt fick jag feber.

Hädanefter skall jag alltid bete mig som en man när jag blir sjuk. Och så ska jag skaffa en fru som kan passa upp på mig och packa upp mina saker. Men det måste vara en ganska händig fru, för hon måste bygga mig en ny garderob.

Att vara förkyld när man inte har tid med det, det är verkligen sämst.
Att ha en alldeles för liten garderob är snäppet värre.

Idag är en sådan där pissigt regnig dag, men det har väl aldrig stoppat någon från att känna julstämningen? Eller?

Både första och andra advent har passerat och det är verkligen berättigat att ha sjungt jullåtar i knappt en månad, att ha bakat två satser pepparkakor (dessutom en pepparkaksborg), lussekatter och oräknerliga mängder knäck i en sketen ugn som aldrig håller temperatur, ja som egentligen kanske aldrig ens överstiger hundra grader, men vem klagar?
Det är okej att ha glöggat massor och ha kollat på mer än halva Sunes jul och påbörjat Mysteriet på Greveholm.
Det är snabbjul på Ralingsåsgården och dagarna går alldeles för fort för att jag ska hinna öppna och äta varje lucka i min anti-julstress-kalender (tacka vet jag en snäll lillasyster och Lagerhouse alltså).

Luciaframträdandena för glada tanter och döva farbröder börjar imorgon. Och vi har plockat lingonris till luciakransar i mörker och regn. Vi har kravlat oss igenom ett träsk i form av en åker, det var gegga upp till knäna för att göra en smärre överdrift. Vi har bestigit berg i form av Ralingsås högst punkt - en stor stenkulle täckt av mossa. Och vilket äventyr det varit! Allt detta för att tillslut märka att lingonriset som vi febrilt letat (små-)land och rike runt, fanns bakom huvudbyggnaden på gården... Men finfina kransar blir det. Vi har en expert :)

Det är snart dags att knyta ihop säcken inför jullovet och ta all sin packning med sig hem - tacka vet jag far min som låter mig låna en kombi!
Det är också dags att skriva ett arbete och läsa ett antal böcker och göra bokuppgift innan slutet är här. Visserlige har vi haft hela terminen på oss, men det är ju ingen sport! Och vem vill känna julefrid eller ha tid att umgås med sina klasskamrater såhär innan vi sprids vind för våg en månad?

Nej, jul jul strålande jul i all ära, men tack gode Gud för regn så jag inte frestas att försumma mina studier till förmån för pulkaåkning!

Vårt liv i Motala Baptistkyrka kan tyckas tämligen hårt och fyllt av spänning till den milda grad att det tär på oss, om man ser till föregående inlägg. Jag vill bara upplysa, och kanske lugna församlingens medlemmar och säga att så är egentligen inte fallet. Även om ljusbäraren i kyrksalen minst en gång förvandlats i mitt sinne till en läskig kvinna. Vi har det verkligen bra och församlingen tar väl hand om oss och ger oss mat för dagen, även om Filip tycker att man bör äta var 20:e minut och gärna ser mer än ett mål lagad mat per dag.

Dock har vi haft en intrig i vilken jag måste se mig gruvligt besegrad. Jag har det sägas att man inte skall döma förren man gått en mil i någon annans skor. För mig räckte det med dryga 10 meter i Filips kängor innan de blev mig till fall - både bildligt och bokstavligen. Dusten var mellan mig och Asfalten, en otroligt hårdhudad, blöt och kall motståndare. Och mitt enda vapen - och dessutom min sköld - var dessa kängor som så troget stridit vid Filips sida otaliga gånger. Men de förrådde mig och lämnade mig med ömsad hud på hand, armbåge och knä, efter ett raklångt fall framåt.

(Behöver jag nämna att jag och Filip minuten innan diskuterat huruvida jag skulle hämta mina egna skor eller inte och kommit fram till att det var onödigt eftersom vi endast skulle gå knappa 30 meter för att komma till pastorna kontor?)

Men jag är inte bitter...

I väntan på mjuk pepparkaka, som kommer ur ugnen om 25 min och 17 sekunder...

Min lilla söta och frustrerande syster berättade för mig under gårdagen att min blogg är ju igång ja, så...

Välkomna till en inblick i Motalalivet kära vänner!

Jag bor i en kyrka, uppe på läktaren, bakom orgeln, i en bäddsoffa. Det finns en dusch i källaren som är fylld av hemskheter. Häromsistens (första och enda gången jag andvände den duschen) fann jag ett par använda kalsonger därinne... Numera tvättar jag håret i handfatet. It works.

Ljuvligt är det, det finns säkert råttor i källaren och en av grannarna i kyrkan (ja I kyrkan) säger att det spökar. Bom bom bom bom bom bom...

Vi fick ett äventyr per sms att genomföra och detta är gjort. Det höll på att bli vår död i kyrkans katakomber. Vi gick fram i mörka korridorer med stearinljus och rädlsa, våra enda medresenärer. Längst bort i en korridor, in genom en valvdörr, förbi alla världens livsfaror och in genom en lucka. In i ett "schakt", uppför en stege längst en betongvägg, in i nästa lucka, till nästa "schakt" uppför nästa stege och... ja ni förstår. Ett farligt upptåg utan dess like! Vi fann ett ljus på en mystisk plats, och vi fann att skaparen av Hugo - kycklingen som levde och bodde i min gardinstångsknopp och som numera ligger begravd under speciella cermonier på redan nämnda ställe - skapat igen. Mannen med stenansikte...

Det var ett litet smakprov. Det kommer mera. Håll ut!