theresecarlsen

Vårt liv i Motala Baptistkyrka kan tyckas tämligen hårt och fyllt av spänning till den milda grad att det tär på oss, om man ser till föregående inlägg. Jag vill bara upplysa, och kanske lugna församlingens medlemmar och säga att så är egentligen inte fallet. Även om ljusbäraren i kyrksalen minst en gång förvandlats i mitt sinne till en läskig kvinna. Vi har det verkligen bra och församlingen tar väl hand om oss och ger oss mat för dagen, även om Filip tycker att man bör äta var 20:e minut och gärna ser mer än ett mål lagad mat per dag.

Dock har vi haft en intrig i vilken jag måste se mig gruvligt besegrad. Jag har det sägas att man inte skall döma förren man gått en mil i någon annans skor. För mig räckte det med dryga 10 meter i Filips kängor innan de blev mig till fall - både bildligt och bokstavligen. Dusten var mellan mig och Asfalten, en otroligt hårdhudad, blöt och kall motståndare. Och mitt enda vapen - och dessutom min sköld - var dessa kängor som så troget stridit vid Filips sida otaliga gånger. Men de förrådde mig och lämnade mig med ömsad hud på hand, armbåge och knä, efter ett raklångt fall framåt.

(Behöver jag nämna att jag och Filip minuten innan diskuterat huruvida jag skulle hämta mina egna skor eller inte och kommit fram till att det var onödigt eftersom vi endast skulle gå knappa 30 meter för att komma till pastorna kontor?)

Men jag är inte bitter...