Ombytta roller
Ibland gör man sådant man vet att man inte ska.
Man kanske springer i trappan även om man håller en sax i handen.
Man kanske luras lite väl övertygande.
Man kanske äter godis, fast det inte är lördag och fast man inte bett om lov.
Ni vet alla de saker mamma präntar i en när man är liten, som man vet är för ens eget bästa men som verkligen inte är roliga att följa alltid.
En sådan där sak är att hålla avokadon i handen och ta ur kärnan genom att använda spetsen på kniven. Det ska man inte göra. Punkt. Men det gjorde jag. Och som alltid så ångrar man sig. Kärnan hoppade ur snabbt kvickt och lätt och knivspetsen gick rakt in i mitt stackars finger.
För att göra det hela än mer dramatiskt provade jag på att vara Johanna Grönbäck; få blodtrycksfall, svimma på köksgolvet och slå mig gul och blå. Där låg jag i min ensamhet - för man är mest olydig när ingen ser på - tog mig för huvudet och undrade vad som hänt och varför det låg bloddroppar på golvet. In stormar Marie och en annan Johanna-Banan, hon den där Bonnen från Timmele. Kalabaliken blir fullständig då jag pratar med mamma i telefon medan Berra tror att jag blöder både fram och bak i huvudet, då jag givetvis kletat blod överallt i några frågande sekunder. Men det hela reddes ut och undersköterskan i mitt kök plåstrade om mig och placerade både mig och avokadon framför tv:n.
Men nu till saken.
Det riktigt underligga under gårdagen var det telefonsamtal jag fick av mamma:
"Hej Therese, du jag är sugen på pizza. (Min mamma behöver alltid övertygas om att pizza är mat) Det var så länge sedan vi åt det nu... (Det var det verkligen inte) Och så tänkte jag att vi inte behöver laga mat ikväll. Är du sugen på pizza?" JAG ÄR ALLTID SUGEN PÅ PIZZA. Och pizza blev det, utan att jag och pappa behövde lyfta ett finger eller säga ett ord för att övertala och övertyga om pizzans fantastiska egenskaper och att pizza egentligen innehåller all näring kroppen behöver. Tillråga på allt var det måndag, en helt vanlig mångdag, inte fredag eller lördag.
Nästa mystiska händelse inträffar när de kommit hem. Far och mor hade åkt för att köpa en ny spishäll. Min mor vill ha en vanlig och min far en induktionhäll. Hemma har vi den oskrivna regeln att pappa bestämmer det mesta som rör saker utanför huset och mamma allt som ryms inuti. Sedan har vi också det faktum att min mor och tekniska nymodigheter är som hund och katt. Alltså förväntar jag mig en vanlig spishäll. Men hem kommer en induktionshäll och i mitt stilla sinne förstår jag att pappa kommer att stå för matlagningen det kommande decenniet. Och mycket riktigt, idag när jag kommer ner till frukost står han redan och leker med sin nya leksak!
Så, gott folk, vad är då summan av kardemumman? Jo, en kvinna som äter pizza och en man som står vid spisen. Det är då verkligen 2000-talet.
Man kanske springer i trappan även om man håller en sax i handen.
Man kanske luras lite väl övertygande.
Man kanske äter godis, fast det inte är lördag och fast man inte bett om lov.
Ni vet alla de saker mamma präntar i en när man är liten, som man vet är för ens eget bästa men som verkligen inte är roliga att följa alltid.
En sådan där sak är att hålla avokadon i handen och ta ur kärnan genom att använda spetsen på kniven. Det ska man inte göra. Punkt. Men det gjorde jag. Och som alltid så ångrar man sig. Kärnan hoppade ur snabbt kvickt och lätt och knivspetsen gick rakt in i mitt stackars finger.
För att göra det hela än mer dramatiskt provade jag på att vara Johanna Grönbäck; få blodtrycksfall, svimma på köksgolvet och slå mig gul och blå. Där låg jag i min ensamhet - för man är mest olydig när ingen ser på - tog mig för huvudet och undrade vad som hänt och varför det låg bloddroppar på golvet. In stormar Marie och en annan Johanna-Banan, hon den där Bonnen från Timmele. Kalabaliken blir fullständig då jag pratar med mamma i telefon medan Berra tror att jag blöder både fram och bak i huvudet, då jag givetvis kletat blod överallt i några frågande sekunder. Men det hela reddes ut och undersköterskan i mitt kök plåstrade om mig och placerade både mig och avokadon framför tv:n.
Men nu till saken.
Det riktigt underligga under gårdagen var det telefonsamtal jag fick av mamma:
"Hej Therese, du jag är sugen på pizza. (Min mamma behöver alltid övertygas om att pizza är mat) Det var så länge sedan vi åt det nu... (Det var det verkligen inte) Och så tänkte jag att vi inte behöver laga mat ikväll. Är du sugen på pizza?" JAG ÄR ALLTID SUGEN PÅ PIZZA. Och pizza blev det, utan att jag och pappa behövde lyfta ett finger eller säga ett ord för att övertala och övertyga om pizzans fantastiska egenskaper och att pizza egentligen innehåller all näring kroppen behöver. Tillråga på allt var det måndag, en helt vanlig mångdag, inte fredag eller lördag.
Nästa mystiska händelse inträffar när de kommit hem. Far och mor hade åkt för att köpa en ny spishäll. Min mor vill ha en vanlig och min far en induktionhäll. Hemma har vi den oskrivna regeln att pappa bestämmer det mesta som rör saker utanför huset och mamma allt som ryms inuti. Sedan har vi också det faktum att min mor och tekniska nymodigheter är som hund och katt. Alltså förväntar jag mig en vanlig spishäll. Men hem kommer en induktionshäll och i mitt stilla sinne förstår jag att pappa kommer att stå för matlagningen det kommande decenniet. Och mycket riktigt, idag när jag kommer ner till frukost står han redan och leker med sin nya leksak!
Så, gott folk, vad är då summan av kardemumman? Jo, en kvinna som äter pizza och en man som står vid spisen. Det är då verkligen 2000-talet.
En dag med Tassen
En riktigt sliten Therese är alldeles strax påväg till sängen efter en hektisk vecka med packning, 80-talsfest och tredagar-konferens.
Hennes lillasyster MerryBerry vann igår förstapris bestående av en lp med Pernilla Wahlgren för en god insats i talangjakten och Therese är omåttligt stolt och nöjd och skakade loss sjungandes på låten We are family, skrattandes och pekandes.
Hennes morgon påbörjades med nysattacker i ett rum man inte kan andas i, där fönstret inte går att öppna och där tio flickor spenderat tre nätter. Uppstigen använde hon flitigt många tysta minuter för att få sömnen ur ögonen och sedan bar det iväg till diskningen. En ångbastu i två timmar - vilket det i sanning var - kan göra även den piggaste människa helt färdig, Therese var inte den människan idag men lyckades ändå lämna skolköket med humöret i behåll.
Hemkommen på eftermiddagen lämnade hon väskorna i farstun, och där får de stanna över natten. Själv har hon tappat bort (och återfunnit) sitt kommunikationsmedel, träffat gamla vänner och ätit en festmåltid med far och bror. Dessa tu tog kvällen ett steg längre och satte sig för att titta på Dirty Harry. Då kände Therese att timman var slagen; hon kastar in handduken och säger nu godnatt.
Hennes lillasyster MerryBerry vann igår förstapris bestående av en lp med Pernilla Wahlgren för en god insats i talangjakten och Therese är omåttligt stolt och nöjd och skakade loss sjungandes på låten We are family, skrattandes och pekandes.
Hennes morgon påbörjades med nysattacker i ett rum man inte kan andas i, där fönstret inte går att öppna och där tio flickor spenderat tre nätter. Uppstigen använde hon flitigt många tysta minuter för att få sömnen ur ögonen och sedan bar det iväg till diskningen. En ångbastu i två timmar - vilket det i sanning var - kan göra även den piggaste människa helt färdig, Therese var inte den människan idag men lyckades ändå lämna skolköket med humöret i behåll.
Hemkommen på eftermiddagen lämnade hon väskorna i farstun, och där får de stanna över natten. Själv har hon tappat bort (och återfunnit) sitt kommunikationsmedel, träffat gamla vänner och ätit en festmåltid med far och bror. Dessa tu tog kvällen ett steg längre och satte sig för att titta på Dirty Harry. Då kände Therese att timman var slagen; hon kastar in handduken och säger nu godnatt.
