Farväl fagra familjehem
Min tekniskerådgivare (Oscar), min bror, och alla andra jag verkar känna har rört på sig sedan sommaren. Inte bara på sig själva, utan på alla sina tillhörigheter och burit väskor. De har flyttat.
Och eftersom många jag stött på den senaste veckan undrat vad jag fortfarande gör här vill jag bara klargöra en sak:
Jag är i startgroparna. Vi hade sagt att vi flyttar i slutet av augusti och börjar jobba i september. Jag är en kvinna som håller sitt ord.
Ett kontrakt med en trevlig men ortoligt borta och flummig person (en Andres utan hans klartänkthet och hans förmåga att ha koll på allt även när han är disträ) som alltså skall föreställa vår nye hyresvärd skrevs och han städar ur sin lägenhet IDAG, men gav oss nycklar till den IGÅR...
Delar av mitt flyttlass går imorgon, delar av det gick igår. Det är 10 000 trappsteg och vi är numera 2 ofantligt starka tjejer. Vi köpte även en våningssäng som vi med gemensamma krafter och hjärnrådbråkningar och ståendes i bilsätet fick upp på taket och surrade fast allt medan en lång, osympatisk och sannolikt stark man tittade på för sitt höga nöjes skull.
Eftersom en smärre förkylning tydligen innebär att man inte är fit att lämna blod har jag en liten stund över i mitt panikpackande att knåpa på några farvälord till mitt hem, Ulricehamn och till Sverige.
För detta är farväl, åtminstone för stunden.
...
...
...
...
...
...
Min poetiska sida svek mig och jag kan inte komma på något jag vill säga, förutom att norrmänn inte använder sig av fungerande vägskyltar och att de inte pratar svenska.
Men jag säger som Peter Jöback sjunger: Jag kommer hem igen till jul.
För alla er som jag inte hinner träffa innan imorgon, det vill säga de allra flesta, så önskar jag er en otrolig höst för det tänker jag ha. Och jag vill att ni ska sakna mig riktigt mycket så att jag dör av kramar när jag kommer hem, för många kramar kommer jag inte få under hösten det är ett som är säkert; Ena och Johanna har sina Lovers i vår nya stad och Elin är en kvinna som skyr närhet. Så om jag inte lyckas finna min oljechejk illa kvickt och kommer hem en en förlovningsring som gör att jag skulle gå direkt till botten om jag hoppade från Titanic, så kommer jag nog vara i stånd att mottaga en kram från alla, eller åtminståne min familj, sen får det vara slut på pjosket.
Hur som helst, en underbar höst till Sveriges vänliga själar och en spännande höst för Norges fyra nya flickor.
Au revoir
Och eftersom många jag stött på den senaste veckan undrat vad jag fortfarande gör här vill jag bara klargöra en sak:
Jag är i startgroparna. Vi hade sagt att vi flyttar i slutet av augusti och börjar jobba i september. Jag är en kvinna som håller sitt ord.
Ett kontrakt med en trevlig men ortoligt borta och flummig person (en Andres utan hans klartänkthet och hans förmåga att ha koll på allt även när han är disträ) som alltså skall föreställa vår nye hyresvärd skrevs och han städar ur sin lägenhet IDAG, men gav oss nycklar till den IGÅR...
Delar av mitt flyttlass går imorgon, delar av det gick igår. Det är 10 000 trappsteg och vi är numera 2 ofantligt starka tjejer. Vi köpte även en våningssäng som vi med gemensamma krafter och hjärnrådbråkningar och ståendes i bilsätet fick upp på taket och surrade fast allt medan en lång, osympatisk och sannolikt stark man tittade på för sitt höga nöjes skull.
Eftersom en smärre förkylning tydligen innebär att man inte är fit att lämna blod har jag en liten stund över i mitt panikpackande att knåpa på några farvälord till mitt hem, Ulricehamn och till Sverige.
För detta är farväl, åtminstone för stunden.
...
...
...
...
...
...
Min poetiska sida svek mig och jag kan inte komma på något jag vill säga, förutom att norrmänn inte använder sig av fungerande vägskyltar och att de inte pratar svenska.
Men jag säger som Peter Jöback sjunger: Jag kommer hem igen till jul.
För alla er som jag inte hinner träffa innan imorgon, det vill säga de allra flesta, så önskar jag er en otrolig höst för det tänker jag ha. Och jag vill att ni ska sakna mig riktigt mycket så att jag dör av kramar när jag kommer hem, för många kramar kommer jag inte få under hösten det är ett som är säkert; Ena och Johanna har sina Lovers i vår nya stad och Elin är en kvinna som skyr närhet. Så om jag inte lyckas finna min oljechejk illa kvickt och kommer hem en en förlovningsring som gör att jag skulle gå direkt till botten om jag hoppade från Titanic, så kommer jag nog vara i stånd att mottaga en kram från alla, eller åtminståne min familj, sen får det vara slut på pjosket.
Hur som helst, en underbar höst till Sveriges vänliga själar och en spännande höst för Norges fyra nya flickor.
Au revoir
Nudelshoppohollick
Idag har jag verkligen, verkligen tagit tag i mitt nya liv och börjat lägga det gamla bakom mig.
Jag och Ena har shoppat loss ordentligt i Borås och vi har nu en årsranson av nudlar hemma i mitt rum, ett nytt bord och fyra stolar, diverse (om inte alla sorters) rengöringsartiklar och förbrukningsvaror. Allt som kan tänkas behövas i ett hem. Vårt "hem". Och ja, jag måste sätta situationstecken just kring det ordet, annars skulle min moder gråta blodiga tårar inuti och jag skulle heller inte kunna återvända till det stora röda huset på kullen som jag fäst mig så vid och kalla det för hemma.
I nästa vecka går flytten, och jag som knappt tycker mig ha landat än...
Hur som helst, jag har tagit mig i kragen på två sätt till:
För det första är detta invigningen av den dator jag fick experthjälp av tre blivande bibelskoleelever att välja ut för nästan en månad sedan. Och min bror har installerat Skype åt mig så att jag ska kunna ringa hem till världen och världen kunna nå mig när saknaden blir allt för stor och jag är i desperat behov av att höra röster på ett språk jag förstår.
För det andra har jag börjat knepa och knåpa med diverse tackkort som borde lämnats för åtminståne två månader sedan, men som på grund av diverse dröjesmål som mestadels inte berott på mig fortfarande inte sänts.
Jag ahr också försökt börja packetera mitt liv, helst i en enda stor resväska, men utan att skryta vill jag nog påstå att mitt liv inte rymms i en sådan. Tyvärr.
Jag och Ena har shoppat loss ordentligt i Borås och vi har nu en årsranson av nudlar hemma i mitt rum, ett nytt bord och fyra stolar, diverse (om inte alla sorters) rengöringsartiklar och förbrukningsvaror. Allt som kan tänkas behövas i ett hem. Vårt "hem". Och ja, jag måste sätta situationstecken just kring det ordet, annars skulle min moder gråta blodiga tårar inuti och jag skulle heller inte kunna återvända till det stora röda huset på kullen som jag fäst mig så vid och kalla det för hemma.
I nästa vecka går flytten, och jag som knappt tycker mig ha landat än...
Hur som helst, jag har tagit mig i kragen på två sätt till:
För det första är detta invigningen av den dator jag fick experthjälp av tre blivande bibelskoleelever att välja ut för nästan en månad sedan. Och min bror har installerat Skype åt mig så att jag ska kunna ringa hem till världen och världen kunna nå mig när saknaden blir allt för stor och jag är i desperat behov av att höra röster på ett språk jag förstår.
För det andra har jag börjat knepa och knåpa med diverse tackkort som borde lämnats för åtminståne två månader sedan, men som på grund av diverse dröjesmål som mestadels inte berott på mig fortfarande inte sänts.
Jag ahr också försökt börja packetera mitt liv, helst i en enda stor resväska, men utan att skryta vill jag nog påstå att mitt liv inte rymms i en sådan. Tyvärr.
Adjö igen
I måndags var jag kvinna och turist. Turist med karta och orienteringskunskaper som skulle uppväga ett bakvänt lokalsinne och transportera mig och min kompanjon från pplats A till plats B och tillbaka till OsloGalleria.
Jag var så kvinnlig att jag lyckades övertala mannen i vårt sällskap (med stor assistans av min kompanjon tillika hans andra hälft) att fråga ett butiksbiträde om vägen till en gata som börjar på "Cast" och efterföljs av något som maskerats med en punkt. Smidigt att förkorta det norska gatunamnet när man vill hyra ut sin lägenhet. Ännu smidigare att inte skriva sitt namn på sin knapp i porttelefonen. Menmen, kvinna och kvinnlig var jag som sagt i måndags.
Igår var jag man och betydligt mer vilse i en ungefär lika stor stad där alla pratar svenska. Då önskade ajg att jag haft en karta eller ett annat modersmål så att jag kunnat låtsas att jag inte bodde tio mil därifrån och faktiskt varit där ett flertal gånger innan. Detta för att att min stolthet inte skulle behöva utkämpa och förlora en kamp mot min hjärna innan jag kunde fråga om en ny riktning. Jag gick åt norr, söder, öst och väst och jag kom fram. Av mig själv. Utan karta och vägvisare. Vilket gav mig ett så tort självförtroende att jag sannolikt kommer fortsätta vara man när jag är vilse. Jag tog mig från A till Q, Z och P för att tillsist komma till B och handla skor. Kanske skulle jag fortsätta vara man jämt, överallt, i alla situationer, inte bara när jag är vilse. Trots allt verkar det ju gå så bra. Ja den tanken hann jag tänka.
Påväg tillbaka insåg jag att det kan vara bra att kolla på biltrafiken och inte mötande manliga gångare när man korsar en gata, men vad ska man göra? I samma ögonblick insåg jag nämligen också att jag redan återgått till att vara kvinna...
Tjingeling
Jag var så kvinnlig att jag lyckades övertala mannen i vårt sällskap (med stor assistans av min kompanjon tillika hans andra hälft) att fråga ett butiksbiträde om vägen till en gata som börjar på "Cast" och efterföljs av något som maskerats med en punkt. Smidigt att förkorta det norska gatunamnet när man vill hyra ut sin lägenhet. Ännu smidigare att inte skriva sitt namn på sin knapp i porttelefonen. Menmen, kvinna och kvinnlig var jag som sagt i måndags.
Igår var jag man och betydligt mer vilse i en ungefär lika stor stad där alla pratar svenska. Då önskade ajg att jag haft en karta eller ett annat modersmål så att jag kunnat låtsas att jag inte bodde tio mil därifrån och faktiskt varit där ett flertal gånger innan. Detta för att att min stolthet inte skulle behöva utkämpa och förlora en kamp mot min hjärna innan jag kunde fråga om en ny riktning. Jag gick åt norr, söder, öst och väst och jag kom fram. Av mig själv. Utan karta och vägvisare. Vilket gav mig ett så tort självförtroende att jag sannolikt kommer fortsätta vara man när jag är vilse. Jag tog mig från A till Q, Z och P för att tillsist komma till B och handla skor. Kanske skulle jag fortsätta vara man jämt, överallt, i alla situationer, inte bara när jag är vilse. Trots allt verkar det ju gå så bra. Ja den tanken hann jag tänka.
Påväg tillbaka insåg jag att det kan vara bra att kolla på biltrafiken och inte mötande manliga gångare när man korsar en gata, men vad ska man göra? I samma ögonblick insåg jag nämligen också att jag redan återgått till att vara kvinna...
* * *
Idag är det dags för mig att packa väskan ännu en gång och bege mig långt härifrån. Tack och lov inte med buss denna gång, inte endast med ett par skor som ger mig skoskav. Det enda som är i singular på resan jag beger mig iväg på är min vän, jag tar bara med en sådan. Ni får ha det så trevligt hemma i Sverige så hörs vi om en vecka när jag kommer hem från Turkiet :)Tjingeling
Adjö kära Parkbänk
Det är med smärta jag säger det, men jag har hittat något nytt. Något jag behöver. Du räcker inte till längre, men det var en spännande tanke att vi skulle delat nätterna ihop. Farväl, kära, oh så kära Parkbänk. För...
Aha. We got it.
Vi har kirrat biffen.
Vi har ordnat.
Vi har en vindsvåning med en tiny balkong, badkar, fönster i taket och massvis av kvadrameter vi inte räknat med.
Vi har tänkt att flytta. På riktigt.
Det är inget slott, ingen hotellsvit, men nära på för det är the penthouse och det är bäst har jag hört.
Wiii
Vi har en lägenhet :)
Aha. We got it.
Vi har kirrat biffen.
Vi har ordnat.
Vi har en vindsvåning med en tiny balkong, badkar, fönster i taket och massvis av kvadrameter vi inte räknat med.
Vi har tänkt att flytta. På riktigt.
Det är inget slott, ingen hotellsvit, men nära på för det är the penthouse och det är bäst har jag hört.
Wiii
Vi har en lägenhet :)
Kom, KOM. KOM!!
För att slippa svara de tre käcka arbetslösa en och en så gör jag det här istället.
Jo, möblert ska vi ha. Men jag kan bidra med en grytlapp och ett par gardinlängder, jag köpte nämligen tyg igår.
Igår var också dagen då jag fick en ny nattlig kamrat. En som behöver mig och vill ha mig nära. Den återkommande konversationen löd såhär:
- Kom.
- Jag är här. (sagt från 50 centimeters avstånd)
- Kom!
- Ja, men jag är här (sagt från 35 centimeters avstånd)
- KOM!!
- Men jag ÄR ju här. (sagt från 10 centimeters avstånd?
- Kom, KOM!
Då tänkte jag att nu får jag mig en kyss, så då gick jag. Sådant kan man ju inte syssla med på arbetstid! Har tanterna blivit alternativa nu för tiden?! Ja man kan ju undra.
Nu är det dags för mig att krypa till kojs, drömma om ljuvliga tyger och trevliga bekanta från Das Grannland. Norge kommer bli en fin tid, norrmännen verkar så sympatiska. Dock inte den arge busschaffören eller han den där självmordsbombaren. Men den historien berättar jag en annan gång!
Jo, möblert ska vi ha. Men jag kan bidra med en grytlapp och ett par gardinlängder, jag köpte nämligen tyg igår.
Igår var också dagen då jag fick en ny nattlig kamrat. En som behöver mig och vill ha mig nära. Den återkommande konversationen löd såhär:
- Kom.
- Jag är här. (sagt från 50 centimeters avstånd)
- Kom!
- Ja, men jag är här (sagt från 35 centimeters avstånd)
- KOM!!
- Men jag ÄR ju här. (sagt från 10 centimeters avstånd?
- Kom, KOM!
Då tänkte jag att nu får jag mig en kyss, så då gick jag. Sådant kan man ju inte syssla med på arbetstid! Har tanterna blivit alternativa nu för tiden?! Ja man kan ju undra.
Nu är det dags för mig att krypa till kojs, drömma om ljuvliga tyger och trevliga bekanta från Das Grannland. Norge kommer bli en fin tid, norrmännen verkar så sympatiska. Dock inte den arge busschaffören eller han den där självmordsbombaren. Men den historien berättar jag en annan gång!
