theresecarlsen

Vårt liv i Motala Baptistkyrka kan tyckas tämligen hårt och fyllt av spänning till den milda grad att det tär på oss, om man ser till föregående inlägg. Jag vill bara upplysa, och kanske lugna församlingens medlemmar och säga att så är egentligen inte fallet. Även om ljusbäraren i kyrksalen minst en gång förvandlats i mitt sinne till en läskig kvinna. Vi har det verkligen bra och församlingen tar väl hand om oss och ger oss mat för dagen, även om Filip tycker att man bör äta var 20:e minut och gärna ser mer än ett mål lagad mat per dag.

Dock har vi haft en intrig i vilken jag måste se mig gruvligt besegrad. Jag har det sägas att man inte skall döma förren man gått en mil i någon annans skor. För mig räckte det med dryga 10 meter i Filips kängor innan de blev mig till fall - både bildligt och bokstavligen. Dusten var mellan mig och Asfalten, en otroligt hårdhudad, blöt och kall motståndare. Och mitt enda vapen - och dessutom min sköld - var dessa kängor som så troget stridit vid Filips sida otaliga gånger. Men de förrådde mig och lämnade mig med ömsad hud på hand, armbåge och knä, efter ett raklångt fall framåt.

(Behöver jag nämna att jag och Filip minuten innan diskuterat huruvida jag skulle hämta mina egna skor eller inte och kommit fram till att det var onödigt eftersom vi endast skulle gå knappa 30 meter för att komma till pastorna kontor?)

Men jag är inte bitter...

I väntan på mjuk pepparkaka, som kommer ur ugnen om 25 min och 17 sekunder...

Min lilla söta och frustrerande syster berättade för mig under gårdagen att min blogg är ju igång ja, så...

Välkomna till en inblick i Motalalivet kära vänner!

Jag bor i en kyrka, uppe på läktaren, bakom orgeln, i en bäddsoffa. Det finns en dusch i källaren som är fylld av hemskheter. Häromsistens (första och enda gången jag andvände den duschen) fann jag ett par använda kalsonger därinne... Numera tvättar jag håret i handfatet. It works.

Ljuvligt är det, det finns säkert råttor i källaren och en av grannarna i kyrkan (ja I kyrkan) säger att det spökar. Bom bom bom bom bom bom...

Vi fick ett äventyr per sms att genomföra och detta är gjort. Det höll på att bli vår död i kyrkans katakomber. Vi gick fram i mörka korridorer med stearinljus och rädlsa, våra enda medresenärer. Längst bort i en korridor, in genom en valvdörr, förbi alla världens livsfaror och in genom en lucka. In i ett "schakt", uppför en stege längst en betongvägg, in i nästa lucka, till nästa "schakt" uppför nästa stege och... ja ni förstår. Ett farligt upptåg utan dess like! Vi fann ett ljus på en mystisk plats, och vi fann att skaparen av Hugo - kycklingen som levde och bodde i min gardinstångsknopp och som numera ligger begravd under speciella cermonier på redan nämnda ställe - skapat igen. Mannen med stenansikte...

Det var ett litet smakprov. Det kommer mera. Håll ut!

Då jag efter att ha läst Johanna-Banans inlägg om spindlar som ovälkomna gäster känner jag mig tvingad att bräcka henne. (Vilket i detta fall inte är särskilt svårt)

Då man som jag i tre år fått höra en galen Johan skrika: "Alle få va me!" känner man sig ganska så inkörd på spåret att allt och alla är välkomna in i gemenskapen. Jag trodde mig besitta en kärlek i mitt hjärterum som kunde ge alla stjärterum. Men icke.

Vi har, sedan någon vecka tillbaka, en - och förmodligen flera - ovälkommen gäst på min kära folkhögskola. Just i den byggnaden där jag råkar ha mitt korridorsrum.
Förmodligen kom denna där in i värmen för att under lovet se till att inget av det vi lämnat i matväg gick till spillo.
Vi har en krabat, ett skadedjur, som bor bakom micron i köket och i soffan i vårt sällskapsrum.
Vi har en inneboende i form av en mus. Och min rörelseyta har drastiskt förminskats.
Men mat och gemenskap är väl ändå överskattat?
Jag har clementiner på min rum och roar mig med att anordna dejtkvällar för mig själv. Jag och jag brukar alltså tända ljus, äta clementin och njuta av vår trevliga samvaro och våra oftast obefintliga meningsskiljaktigheter.

Men trots denna feminina sida och denna skräck för en sådan ohygglig best så vill jag poängtera att det var jag och ingen annan som stod för spindelmassakern i min kära före detta oslosambos krypin för snart två veckor sedan. Det är alltså jag som är MANNEN.
Yeah

- Ovanstående nynnat på en melodi jag är ganska säker på att Britney Spears givit ut på skiva. Pinsamt alltså. ALLTSÅ.

Det är en helg, en helg i Ulricehamn som is the shit. Och efter en grym vecka är jag både så pepp och så opepp, men jag är välkommen hem och kan släppa in mig själv genom dörren till och med. Givietvis hade jag lagt mina nycklar på ett sannerligen genialiskt ställe, så mycket bättre - och mycket mer otippat - än bland tomaterna: Min portfölj.

Vi har hasft undervisning om teamliv samt samtal och kommunikation så jag vet precis vad som gäller. Men eftersom jag vet att ni sitter hemma som klistrade framför skärmen, nästan försmäktande av nyfikenhet och sprudlande av frågor så tänker jag bortse ifrån ifall de är öppna eller stängda sådana, jag tänker blunda för att jag inte direkt och genast får något gensvar. Ja tacka vet jag internet där man kan få hålla alla sina känslor för sig själv och slipper möta människor alltså. Eller?

Okej nej, men seriöst. Bra undervisning men jag tänker fortfarande korsa mitt favoritben över det andra oavsett om jag är intresserad av samtalet. Nog om detta.

Ulricehamn alltså, vad händer?
Jag skjutsade runt en klasskompis Stina på sightsing men...
...alla träd i vår sköna stad är numera vertikala och ihopbuntade för att bli ved.
... vi bygger tydligen om ÖVERALLT samtidigt. (Hej och välkommen till Oslo)
och, det som knäcker mitt hjärta och får det att brista:
...Innegården säljer numera barnkläder med stjärnor på. Halva butiken är full med småbarns tjafs!
Jag tar verkligen tillbaka förra veckans uttalande om en julklappsönskning. Vem vill ha barn?
Vissa saker är för heliga för att inkräktas av dessa små. Mitt ljuva Innegården är ett av dem.
Hur ska jag kunna köpa alla mina julklappar där i år igen om där bara är barnkläder?! Min pappa vill nog inte ha sånt. (Visserligen är alla julklappar köpta sen över en vecka tillbaka, men jag bara säger OM)

Ulricehamn, ta dig i besinning, du sköna stad som är mitt hem. Grönska åter, plocka bort Innegårdens barnfeber och låt Jimmy jobba mycket på ICA. Ja, allt var då bättre förr.

Nog suckat. Annars sitter jag mest och dansar på min kammare för att jag hoppas på en dejt med min kära Stina-Fina. Kanske en Hemvändar-Elin också, om hon inte är i Värmland/Östergötland eller vart hon nu kan tänkas befina sig.

Annars blir det fördjupningsarbete hela lördagen (ja, jag känner mig nästan som en riktig student ibland) och en provuppsättning av nyinköpta sammetsspolar. Nyår2009 here I come!
Och på tal om nyår; Vad händer?! Vad gör vi?! Vart är vi?! Vilka är vi?!
Klura på det ni så höres vi snarast!
Själv ska  jag svänga mina lurviga i bilen påväg till kyrkan.
See ya!

Johanna-Banan hade en förfrågan tidigare i veckan, nämligen att bloggandet skulle återupptas. Och idag inträffade det som gjorde att jag kände mig tvungen att verkställa:

Jag har tappat bort mina nycklar. IGEN. Inte bara "tappat-bort-jag-hittar-om-en-stund-de-kanske-ligger-i-kylskåpet" utan verkligen tappat bort (och nej de ligger verkligen inte i kylskåpet, jag har kollat...) Så jag tänkte vädja till "allmänheten" (dvs mina trevliga vänner som är tvungna att läsa min blogg) att hålla lite utkik. Det är mer nyckelring än nyckel, med två krokodiler och en blomma. Mycket fint förresten för killkrokodilen har gett tjejkrokodilen en blomma, gulligt. Hon blev kär i honom, det är därför hon har ett hjärta på ryggen. De pussas ibland. Okej, nog om dem, men håll utkik!

Annars har den här veckan varit full av nostalgi.

Jag har träffat gamla godingar och nya sådana, 3 veckor nya. Och vet precis vad jag önskar mig i julklapp. Dock gärna ett annat år... Samma år som jag önskar mig villa, volvo och en norsk oljeshejk.

Jag har idag bunkrat upp min studentmage med middag hos mormor och morfar och är således redo att invänta julen för ett nytt mål mat.

Jag har utökat mitt ofantliga antal kisshistorier.

Druckit te och ätit scones.

Gått på bio.

Jag har åkt buss och TÅG (hej Ulricehamn, det finns sådana!)

Catchat-upp på vad som händer i världen genom att läsa serierna i UT.

Glorifierat Oslo på alla tänkbara sätt.

Ja, på det stora hela fått det att kännas som back in the days.
Och pricken över i, var när de spelade Backstreet boys på radion.



Ett litet PS bara innan det är slut för den här gången:
Min mobil har endast blivit funnen i kylen EN gång. Och det är dagens sanning.