theresecarlsen

Idag är det löning för alla som har jobb. För första gången på två år hör jag inte till den kategorin. En aning konstigt. En aning skönt. Ganska tomt i plånboken.

Allt det här konstigt fortsätter oavbrutet och mystiken tätnar. När vägrar man fatta en vink och när är man bara dum? Jaa... Maddan-Paddan, det kan bli ett samtal återigen.

Sen vill jag också berätta för alla människor att jag är svag. Inte endast kroppsligt utan även i mitt psyke. Allt som gått så galant i 25 dagar, det raserades av doften från mammas nybakade bullar. Nu är det inte längre bara så att jag är utan pengar, jag har en biobesök att göra och två att betala. Vi pratar om bullar och kakor. Notera plural. Jag är mätt.

Snart skall Israel och Palestina uppta hela min hjärna och en otroligt makalös analys skall göras. Samtidigt måste jag sitta och lyssna på konståknings EM som går i bakgrunden - utan att titta. Det smärtar i mitt hjärta. Som tur är är det inte herrarna som åker idag, de åkte igår och jag kunde inte slita ögonen ifrån trikåerna. Damerna har visserligen alla söta glittriga klänningar som gärna skulle få uppfylla min garderob, men herrarnas teknik är obeskrivlig. Även om min stora kärlek Pluschenka tackat för sig och inte kommer till VM som jag hoppats... Hade han kommit hit hade jag seriöst funderat över att gifta mig vid min så ringa ålder.  Inte bara funderat över, jag hade nog gjort det. Att få titta på när han sveper fram är lätt värt att spendera dagarna i en ishall och förfrysa rumpan. Lätt.

Nog pratat om konståkning, det kommer tids nog i mars månad. Jag har som sagt ingen karaktär alls, men till min fördel vill jag hävda att jag gjort nyttiga saker som att simma. Och promenera i snöslask, inte att förakta, man blir bara lite blöt om tårna.

Adjö och farväl.

Det finns så mycket att skriva om dagen som jag dock inte har lov till att pränta ner här.

Sådant som får offentliggöras kan dock sammanfattas i ett par punkter:

1. Det har klippts och klistrats och rivits och skrivits och goda idéer har flötat över alla bredder. Detta tack vare av att eliten (hehe) faktiskt var på lektion idag. Men det är lugnt, ta det inte som en hint, vi klarade oss utmärkt.
2. Dansmattan mitt hus (Marie egentligen) besitter är inte helt fel.
3. Oväntat besök
4. Jag har räddare i nöden som jag tänker lifta med imorgon i snöslasket :)

Ja det var det, resten är inofficiellt. Det blev bara fyra visst.

Den omtalade kärleken som blivit ett mycket uppmärksammat ämne på denna sida den sista tiden (mest för att Johanna klagar på att jag bara nämner balen hit och dit, och jag ville göra henne till lags och bytte därför fokus helt) ligger fortfarande och lurar i luften. Dock inte för mig, men ett par tre stycken förhållandevis nya par ellet blivande eller liknande tycker jag mig veta om. Vilket givetvis är härligt då jag kommit till en punkt i livet där jag kan glädja mig över andras lycka och framgång. Om så endast på denna punkt då jag är en mycket bitter och ounnsam individ. Finns det ordet i vår ordlista? Om inte bör ett sådant tillägg göras för det är mycket användbart.

Så snabbt tackar jag för mig idag.
Adjö

Efter många om och men blev det en dejt som förgyllde den 19:e januari. En dejt efter alla konstens regler vill jag lova. Självklart försöker man förlja trenden så mycket som möjligt och då föll det sig naturligt att hitta sin nya flört över Internet, men då vi trots allt kännt varandra långt innan Internet och sådana moderniteter nöjde vi oss med att endast rent formellt chatta lite innan dejten för att det skulle gå rätt till trots att vi inte är helt uptodate när det gäller sådant här.

Tanken var i alla fall att jag som är mannen i vårt möjligen framtida förhållande (det ser lovande ut), på grund av att jag konsumerar mest mat och kompenserar genom att sporta minst, skulle komma och plocka upp min sköna för att avnjuta lunchen på Torgstallet. Då vädrets krafter inte kände samma omvälvande kärlek och nervositet beslöt det sig för att försvåra vårt heta möte, vilket resulterade i oroliga samtal under morgonen (vilket är bra då alla som dejtar bör prata i telefon då och då) som ledde till att vi istället beslöt oss för att stanna kvar i hennes hem och göra det bästa av dagen. Något man givetvis inte bör göra om man enbart chattat över Internet och inte vet om en människa ljuger eller inte men eftersom we go way back tog jag risken. Precis som i en romantisk komedi var det, jag tror vi hälsade tre gånger och fnittrade ungefär lika många. Det enda som skillde var att jag inte ens hann ringa på dörrklockan innan min fagra dejt öppnade dörren med ett brett leende. Det var på samma gång ett kärt återseende och på intet sätt en pinsam tystnad man kan tänkas uppstå då ett gammalt par möts igen för första gången på mycket länge. För det är vad vi är, som ler och långhalm om än separerade på grund av mycket påfrestande arbetsförhållanden.

Som sagt var det dejt och återförening för hela slanten och vi tittade på kärleksfilmer för att riktigt bli in the mood. Vi avnjöt en, om inte lunch, så åtminstone en enastående utsökt middag à la fru Haxha. Vi diskuterade klänningar och frack och liknande och resten av tiden satt vi mest och tittade förälskat in i den andras ögon.

Avskedet var det svåraste, som på varje första dejt, då man inte vet vad som är rätt och vad som är fel. Ska man ta i hand? Ska man kramas, eller pussas, eller ens ses igen? Jaa, efter en stunds dividerande blev kramen vår utväg och med lampan tänd beslöt vi att det inte skulle dröja lika länge till vår nästa rendezvous (hur det nu stavas). Jag var dessutom smart nog att låna henne ännu en smäktande kärleksfilm så att hon riktigt trånar efter mig. Och faktum är att jag igår lovade henne att aldrig glömma bort henne.

Vi har beslutat att skaffa barn samtidigt och bjuda varann till våra bröllop. Vi läser varandra som en öppen bok. Vi har aldrig bråkat. Och om ni inte redan förstått det så talar jag givetvis inte om vilken dejt eller vilken kvinna som helst. Kvinnan i mitt liv, min kära bästa vän. Låt mig presentera Saranda Haxha mina damer och herrar! En trogen vän. Och som ni naturligt vis redan kommit underfund med så var dejten bara en skenmanöver för att vi skulle ta oss tid att boka in varandra i våra så fruktansvärt minutsiöst planerade kalendrar. Man tar ju mer notis till det hela om det är lite love in the air runt om liksom. Och ni förstår säkert att min jakt på kärlek i och med detta är avslutad.

För första gången på länge har fredagkvällen tillbringats i hemmet framför tv:n. Och nu så kan jag säga att jag absolut inte skulle ha någon önskan om att bli känd om det inte vore just för let's dance. För om man är känd så kan man få vara med där och att få var med där det skulle för mig vara som det är för askungen att gå på bal, förutom att askungen går på bal en gång och inte får stanna längre än till 12.

Det har varit en tuff dag med hela en timmas lektion mellan klockan ett och två. Förutom denna ynka timma så har dagen mestadels spenderas runt min mamma eller runt mat:
Klockan 9 var det väckning efter en skön natts sömn och snooze.
Klockan 10 var det en stabil frukost med både macka och flingor - ska man ha prov måste kroppen ha energi!
Klockan 10.45 skjutsade mamma mig till skolan då jag kommit på att jag inte ville luncha själv och mina vänner, alla de jag känner, hade lunch så förjordat tidigt.
Klockan 11 var det lunch. Och hade det nite varit en så god sådan hade jag aldrig försökt mig på det, men är det klyft potatis och kyckling så är det värt att trycka lite mat och spänna upp magsäcken till bristningsgränsen.
Klockan 13 var det prov och de två timmarna mellan lunchen och detta var mest till för att utstråla nervositet till min omgivning.
Klockan 14.30 var det mamman som kom och det var dags för hemfärd.
Klockan 15 var det soppa och pannkakor, precis som fredagarna när jag var liten.
Klockan 16 var det jag och mamma som köpte baltyg och sprang i affärer.
Efter det har det varit mat för hela slanten.
Mat, mamma och let's dance - en genuint trevlig fredagkväll.

För att inte prata mer om mat och tv program och föräldrar kan jag berätta att jag under lunchtimman blev dissad 3 ggr. Schysst, när jag var helt outnumbered och omgiven av illvilliga samhällsvetare och annat pack ;)
Den annars så snälle elevrådsordföraren startade konversationen:
- Therese, har du ny tröja?
- Nej, den är Maries...
- MARIES?! Är hon längre än dig?!
(Märk väl att dissen omfattar både att jag är kort och att min tröja är alldeles för stor)
- Ja, jo hon är nästan 7 cm längre..
Då kommer den oh så onda Johanna med ett inlägg i samtalet som fått all annan konversation vid bordet att tystna:
- Då är hon ju nästan normallång!
(Jo men tack för den, om ordförandens kommentarer var ett slag under bältet så fick detta mig att falla till marken)
Behöver jag säga att jag när jag kom hem bytte tröja och att jag i affärer endast tittade på högklackade skor?
Men om folk vill skratta åt min ringa mängd och min klädsmak så inte mig emot, som den ödmjuka människa jag är känner jag att jag lätt kan använda uttrycket: vad gör man inte för att glädja andra!
Och med det avslutar jag dagens inlägg.
Sov gott, gott folk!

På tre sekunder förvandlades mitt hus till en fotbollsarena. Inte så att någon boll plockades fram men det var samma ljudnivå och det var fotboll det pratades om. Det lät som om alla partier samlats och skulle locka till sig väljare till just sig, förutom att det som sagt var fotboll och fotbollslag som var på tapeten. Hur vi kom dit, hur jag hörde orden "Jag och Linda har bestämt oss för att åka till fotbollsVM i Spanien i sommar" komma från min lillasysters mun, ja, jag har inte riktigt fått ihop det än. Ifall det nu är så att det inte är något fotbollsVM i Spanien i år eller i sommar så finns det två saker att skylla på: dels att jag blev så förvånad att jag inte riktigt kunde uppfatta alla detaljer, dels för att det inte skulle förvåna mig om Marie faktiskt inte har koll. Men i huset klingar för tillfället olika hejarramsor och det mest lokala - det enda jag förövrigt kan känna mig något sånär säker på hur lagfärgerna ser ut - är Elfsborg. Med i något VM är de inte, men just nu finner fotbollsentusiasmen inga gränser, utan hon tjoar glatt här hemma. Vilket inte är ovanligt, om än sällan sportrelaterat...
        Dock har hon förvånat mig, både idag och andra gånger då sport kommit på tal. Det visar sig titt som tätt att hon har en åsikt, att hon faktiskt tycker att det finns skillnad mellan olika lag. Att vissa är bra och vissa är dåliga och vissa OK, och vissa helt otänkbara att heja på. Inte bara när det gäller fotboll, hockey också. Men längre tror jag inte att intresset sträcker sig. Om man inte räknar med konståkningsVM som snart går av stapeln, fast där tittar hon inte så mycket på personer och namn lär hon sig inte. Men det är herrar i trikåer och det är höga lyft och vackra piruetter och hopp.
       Nu när vi ändå pratar sport och jag tror det är förhållandevis tydligt att om någon av oss två är sportintresserad så är det inte jag, så vill jag ändå våga hävda att om det finns någon sport här på jorden som jag möjligtvis skulle kunna tänkas veta en smula mer om än henne så är det just konståkningen. Dock tar den mest sportointresserade personen i min känniskrets priset på kunnande; min kära moder är erkligen en supporter, inte bara till en konståkare utan till allihop (nästan) och det är för en gångsskull hon som förklarar de olika momenten och pratet när man sitter bänkad i tv-soffan varje sändning. Det är den enda gången. Jag behöver väl inte påpeka att hon, som annars är en smula kvällstrött mer än gärna stannar uppe till ett en vardag bara för att få titta på konståkning? Och att det även om det förvånar mig att någon i min familj någonsin vinner något at betydelse är föga förvånande att det var just hon och att det hela handlade om konståkning och konståkningenshistoria.

Nog pratat om olika typer av sporter. Jag vill berätta att min kärleksjakt är över. Känslorna är borta. Det är helt och hållet som vanligt, sjukdomen rann av mig. Ännu en gång är jag fri som en fågel och självständig och behöver ingen annan. Behöver jag påpeka att uppvaknandet påskyndades av diverse dumma förslag från min läsarkrets?! (Inga namn nämnda)
         Jag vill också hävda att jag är mycket starkare i min karaktär än förut då Marie och Nicolina faktiskt tittar på Love story för tillfället och jag inte blir ett dugg påverkad av kärlekes dragningskraft. Tack och lov jag är botad. Kanske för att Johanna lovat mig att jag inte kommer vara den enda som sitter och stickar då Elin och Ena pratar om sina käraste. Härligt. :)

Nu är det bestämt. Efter ett par minuters eftertanke måste jag även säga att jag är nöjd med min slutsats. Det är dags. Det är så dags. Verkligen. Men innan jag berättar om mitt nya förvandlade liv (kommande liv) vill jag givetvis förtälja bakgrunden;

Igår, den dagen då vi nu har svenska två gånger per dag, påmindes jag om Enas 2års dag med Offa. Vi har 3 andra par varav ena parten går i min klass som även de hållt ihop i vått och torrt i över 24 månader, vilket jag måste säga är en bedrift i så unga år. Sedan idag kom ämnet tidiga giftermål upp, och jag märkte att jag faktiskt känner ett par sådana konstellationer. Det slog mig hur mycket kärlek det finns i min vardag som jag aldrig är en del av. Jag menar Johanna har ju till exempel Björn (var vänlig notera till exempel då hon har flera att välja bland). Och Elin har Adam Brody (han heter väl så?!). Och Ena har som sagt Offa. Kvar är då jag, omringad av all denna kärlek men inte del av den. Så idag, hände något så fruktansvärt litet att det egentligen bara fick mig att le lite grann, något som inte händer ofta då jag vill hävda att jag är en mycket seriös och strikt person som inte alls tycker om att le. Som sagt log jag en aning och fattade sedan blixtsnabbt mitt belsut:

Det är dags att utse ett offer, ett objekt som jag kan gå och smygtitta på och fnissa lite när jag tänker på och prata lite med i bland. Bara så det blir lite fjärilar i magen och ja, en något överflödig mening med livet. Sedan får det vara bra, någon seriös kärlek orkas inte med här. Bara litegrann, så att jag börjar tänka lite på hur jag ser ut. Så att det blir ett slut på att kliva upp 25 minuter innan bilen åker till skolan. Så att jag kan gifta mig rikt någon gång i framtiden, det gäller ju trots allt att börja leta tidigt. De rika, snygga männen tenderar att gå åt först.

Men som sagt är det kärleken jag var ute efter, inte pengar, undrar hur jag halkade in på det spåret?! Jaja, kärleken alltså, lite ögongodis. Om så bara för att passa in i gänget när det bär av till Norge. Kul att vara tjejen utan liksom, när alla sitter och pratar kärlek och dejter och stora planer och så sitter jag där och stickar typ. Eller lagar mat. Nej tack, till dess måste ett objekt vara utsett. Gärna ett objekt som är kännt globalt och långt ifrån mig så jag endast behöver drömma - verkligheten är inte lika romatisk, det har Emma Bovary lärt mig på svenska lektionerna.

Nog pratat om denna romantik som legat i luften kring mig den senaste veckan (den luft jag varit tvungen att inandas och som får mig att skriva sådana här kärleksförklaringar efter kärlek i desperation, något jag givetvis aldrig skulle göra vid mina sinnens fulla bruk!). Man kan ju tycka att jag borde avskräckts från kärleken ännu ett tag då jag för mindre än en timma sedan tittade på the breakup, men icke. Trots detta är den om något ett exempel på vad kärlek gör en blind: Vince Vaughn är på intet sett snygg och ändå var Jennifer Aniston kär i honom (inte ens bara på film utan även en kort period i reality) Hallå vart är världen påväg?! ;P

Som ett ps på detta något tragiska inlägg vill jag tillägga att om någon ser ett potentiellt objekt jag kan smygtitta på och fnittra åt så är ni välkomna att lämna förslag. Haha

Så sitter jag här igen, utan något att egentligen meddela världen. Mestadels är det för att ytterliggare skjuta upp Matte D och Organisation & Ledarskap samt Samhäll B och Marknadsföring som för tillfället suger musten ur mig.
Kanske är det för att terminen precis börjat och jag inte kommit in i rytmen riktigt, men jag känner inte att den sista terminen är så rolig som jag förutsätt och sett fram emot. Undrar om det kan ha något att göra med att vi ska ha minst 2-3 prov i VARJE ämne denna våren.

Min fader låg nyss och snarkade lite i soffan - en powernap så han ska vara pigg och alert när vi tillsammans skall bråka våra hjärnor och bena ut ekvationer som är tanX = -1/tan(X+90grader) för alla värden på X? eller Derivera sin(X+5^2)^4 genom att använda sig av såklallade inre och yttre derivata. Jaha, jaså, var det bara det jag skulle göra! Ja men då så, varför sa du inte det på en gång, herregud ge mig mina 78 tal (sant, så många tal ska ajg göra tills imorn) och jag är klar på en timma! Hallå eller man är väl inte dum i huvudet heller, vilken människa som helst kan ju reglerna för sin, cos och tan! Jo men visst. Försök lura någon annan. Själv har jag insett att jag faktiskt är dum i huvudet, det går inte att förneka längre. Jag förstår inte. Men välkomnar istället ett IG på matteprovet på onsdag. Tro det eller ej, men utmaningen och charmen med matematik är inte längre i balans hos mig, det är helt enkelt inte roligt just idag.

Trots detta tackar jag väl för mig och beräknas återkomma med pessimistiska inlägg fram till på torsdag - om jag lever så länge.
Tack och adjö :)

För sista gången denna säsong har julsångerna plockats fram och ungefär 35 av dem har sjungits under dagen, dock 27 i en något snabbare och kortare variant på sammanlagt 2.30 minuter. Lite sådär lagom när man ändå känner att julen trots allt är förbi och livet gått vidare. Eller kanske för att julkänsla aldrig inträffar utan snö.

Vi sjöng bland annat En sjömansjul på Hawaii  där han tydligen längtade upp till norden och snön, men jag skulle nästan göra vad som helst för att befinna mig långt härifrån just nu. Det är ju förstås bara min privata åsikt att vädret suger när det regnar i januari och inget resten av världen skulle vara i närheten av att tycka.

Jullåtrna är således bortstädade nu men våra två granar står kvar med all sin prakt. Förövrigt vill jag tillägga att vi har mer grönt i vårt hus som lever (än så långe), nämligen 3 stycken vit-rosa rosor och tillhörande småplock runt omkring. Tack för det kära Timmele :) Timmele är en trevlig byggd, så fort man kommer dit får man blommor eller pengar eller bara träffa mormor och morfar eller alltihop på samma dag!

Annars kan jag tala om att inte heller de större vägarna här omkring är säkra längre då jag idag givit mig ut till Jönköping i familjens lilla blå opel. Jag har kört i tvåfilig rondell, kört om min första långtradare och parkerat fiffigt och finurligt. Körkort före år 2010 - here i come!

Vad mer kan jag berätta som ni absolut inte har intresse av att veta? Jaa, kanske att jag ätit ris à la malta eller att det snart är dags att börja titta i affärer med frack och sånna grejer i. Typ.
Annars var det inte särskilt mycket idag, en händeleslös dag, eller snarare händelserik men på ett ickebloggvänligt sätt. En trevlig, vanlig lördag.

Det tycks ha uppstätt en viss bloggtorka hos mina kära bekanta. Inte ens moderat-Johanna har uppdaterat sedan i måndags. Mia-Maria tar nog nästan priset, hon har inte skrivit sedan Sverige blev hennes hemland för en kort tid, det vill säga före jul. Jag väntar med spänning om än en viss uppgivenhet på utvecklingen i deras bloggliv. Dock tänker jag inte falla för grupptrycket och bli en lika passiv och osjälvständig människa när det gäller det här med bloggandet.

Inte för att särskilt mycket i livet hänt sedan sist men jag tänker göra ett försök till en punktlista:

1. Min vardag består fortfarande av näsdukar och snor. En trevlig period som jag trodde försvunnit men som letat sig  tillbaka igen om än i lindrigare skala.
2. Min garderob förefaller en aning full och mor min kräver en kraftansträngning från min sida denna helg, annars blir hon inte nådig ;P, nej men en utrensnig är åtminstone på sin plats.
3. Det har kommit in två nya män i mitt liv som heter Anders och Morgan och är trevliga nog att lära mig köra bil, en stor eloge till deras hårt prövade tålamod!
4. Idag är den stora dagen då jag stört många högt uppsatta auktoriter på vår skola, till exempel en vaktmästare (för att få superlim), en skolassistent (för att få en whiteboardpenna), en rektor (för att få ett limstift) och så vidare i tid och evighet.

Jepp det var nog den enda lisa jag kunde åstadkomma.
Till alla SP3:or som inte hör till min klass och alla andra 3:or där ute så vill jag bara säga: titta noga i korridorerna nästa vecka och sedan segevisst lägga till vi är först coh vi är bäst, det finns inte en chans att ni kan slå oss, eller hur Ena? :)

Trevlig fredag allesammans!

Som en tröst för att jullovet aldrig återvänder ägnade jag gårdagskvällen åt mig själv och ingen annan. Jag spelade hög musik och mimade och dansade som om jag aldrig gjort annat, det vore otroligt om de inte godkände mig i lilla sikta mot stjärnorna (fast det sänds ju inte längre och har inte gjorts på många år, men i alla fall). Jo det är i den lilla jag skulle platsat än så länge för barn är och förblir jag i ungefär en månad framöver. Det skulle jag exempelvis kunna bevisa geom att min ansiktshud för tillfälllet är len som en babyrumpa, där ser ni, BARN i allra högsta grad! (Att jag uppnått detta endast genom att använda wash'n'scrub igår är inget som behöver nämnas.)
       Jag har även börjat fundera lite över hur vi praktiskt skall lösa vårt boende nästa höst. På något sätt känner jag att det blir jag som står för det praktiska engagemanget i gruppen, både för att det hela var min idé och för att de andra har fullt upp med annat, Ena är den som ser till det estetiska med julgran året runt och ved utan kamin (om det är estetiskt vackert eller ej kan ifrågasättas), Johanna fyller oss med moderatpropaganda och blir på så sätt ansvarig för alla våra politiska handlingar medan Elin är den som skall sprida musiken och se till att vi dricker vårt te so snälla barn. Som ni ser blir det praktiska med möbler och husgeråd min lott och jag säger att vi behöver en tvättkorg. En tvättkorg och en mixer. Jag skulle kunna göra en lista på resterande ting men en sådan blir för lång så det gäller att prioritera. Däremot är du som läser välkommen att ge bidrag i form av utomordentligt sköna möbler eller annat nyttigt om du känner att välgörenhetensanda faller på. Därmed ser jag Norgeresan för tillfället (för dagen) slutdiskuterad.
       För att återknyta än mer till dagens titel vill jag hävda att när ni andra dör eller trillar av pinn som man också skulle kunna säga, är jag fortfarande i mina bästa år. Jag kommer fortfarande se och höra bra när ni blir blinda och döva. Detta på grund av att jag är en aning yngre och fräschare än er (jag förmodar här att mina läsare hör till min årskurs eller uppåt och i annat fall vill jag fortfarande tro att ajg kommer vara vid god vigör även när jag kommer till åren då jag trots allt skrattar ibland). Dock vill jag inte drömma om att överleve Elin som ungefär är en träningsmaskin. (Om jag inte nyss skrivit att Norge var färdigpratad skulle jag nu påstå att vi andra bör se det som vår uppgift i Norge att göra Elin tjock som omväxling, men då jag som sagt lovat att inte skriva om Norge så kan ni förbise denna parentes.)
       Just nu ser jag själv fram emot spagetti och köttfärsås och säger tack och hej.

Det finns minst två saker i mitt liv jag aldrig tycks växa ifrån. Två saker som alltid upprepas.
Det ena är att jag titt som tätt stänger av min väckerklocka i sömnen och vaknar en timma försent när det är skoldag. Man kan tycka att jag efter nästan 12 år i skolan borde lärt mig hur en väckarklocka låter och vad som är meningen med ringfunktionen, men så länge jag trots allt försover mig får man väl räkna med att även det andra sitter i.

Tillbaka från en härlig helg i Alingsås och njuter med visst vemod av min allra sista dag på mitt allra sista jullov. Imorgon är det över, finito. Framför väntar den kanske mest ansträngande terminen hittills. Samtidigt den allra roligaste och på samma gång den ledsammaste. Ja en termin som denna innehåller mycket känslor hit och dit, myckt förväntan och förtvivlan. Tur för mig att jag vet vart det bär till hösten, men sedan är det allt en aning dimmigt på livets väg.

Mitt sista jullov tänker jag förövrigt avsluta lite snabbare än nödvändigt; jag ska ta mig en liten sväng till skolan redan idag och fixa lite.

Ja, det var nog allt. Tingsholm here I come...

En sekund skall jag stanna upp från min vardag endast för att framföra ett allvarligt klagomål från min sida: NÄR är det dags för Ena och Johanna att uppdatera?! Det är den stora frågan.

Sedan, eftersom jag inte har något bättre för mig kan jag upprätta en lista på yrken jag INTE har för avsikt att ägna min framtid åt:

Pilot
Tandläkare
Sjuksköterska
Kassörska
Truckförare
Begravningsentreprenör
Politiker
Psykolog
Busschafför
Trafikskolelärare
Telefonförsäljare
Servitris
Städerska
Lastbilschafför
Civilekonom
Elektriker
Civilingenjör
Ambulanssjukvårdare
Undersköterska
Läkare

Som ni märker kommer jag bli arbetslös när jag blir stor... Härliga framtid ;)