theresecarlsen

I vanliga fall räknar jag inte vuxenpoäng för jag vet att jag förlorar, för jag dricker inte kaffe och jag har inte egen bil. Eller egen bostad, eller husvagn eller sånt.
Men idag måste jag. Jag har nämligen skrivit ett kontrakt och bundit min mobil i två år. Det är ganska moget. Och oklokt tyvärr, eftersom jag inte kommer vara i Sverige tillräckligt för att kunna utnyttja det. Men hur som helst, lite vuxet var det.

Nog för att det alltid är tråkigt att sitta i telefonkö, men Tele2:s kundservice tar priset! De har nämligen ingen musik och var tionde sekund upprepar en röst: Det är fortfarande samtla framför dig i kö. Tack för att du väntar!" Inte ens så mycket som siffran i kön får man reda på. Ja jag säger då det.
En éloge till Tele2:s kundservice kille dock. Jonas tror jag att han hette. Mumma.
För tillfället känner jag att jag kan ringa Tele2 varje dag. Typ som Gessle massakrerar den stackars Marie i växeln.

Bara för att göra er ännu mer uppmärksamma på att jag blir alltmer lik mina vårdtagare, som det så vackert kallas, kan jag berätta att jag idag, utan att refektera över att det kanske var opassande, mitt i ett samtal med min bror börjar klä av mig. Min anledning: jag var kissenödig. Rum vi bafann oss i: hallen. Alltså är min rumsuppfattning en aning rubbad. Och mitt privatliv hade om det velat sig illa kunnat vara lika med noll. Men han fick ganska så brått därifrån. Jag skämdes lite. Efter att jag kom på att min gylf var öppen och sådär.
Imorgon funderar jag på att uppsöka sköterskan på kommunen som gör demensundersökningar, eller undersökningar av andra märkliga beteenden. Jag pratade med henne på min utbildning idag, hon verkade trevlig. Hon använde mig som provdocka på hur man skall bete sig mot en dement, jag kände mig väl bemött.

Förövrigt tror jag min bror är lite skrämd för tillfället. Han var borta i en vecka, och nu när han kommit tillbaka har jag förändrats mycket: Jag äter hudvårdsprodukter och jag har börjat flasha min kropp i hans närvaro. Och till hans stora förvåning åt jag inte glass till kvällsmat. Dem mest skrämmande är att detta förvånade honom mer än det andra...

Och givetvis måste jag även rätta mitt misstag: jag fick det idag påpekat för mig att Anthony Hopkins karaktär heter Hannibal Lecter inte Lector, det betyder ju lärare typ. My misstake.

Idag kom MackanPackan och gänget hem från Hult :) Finally!
Jag blev så till mig att jag åt bodylotion. På riktigt. Dessvärre. Det smakar inte så gott...
Och nu på kvällen kollade jag och Stina på en snyftare om Alzheimers.
Då slog det mig att det inom en viss demens är vanligt (vaskulär eller frontallobs) att den drabbade inte längre vet vad som är ätligt och inte, och kan äta lite vad som helst. Som bodylotion.
Och att den drabbade ändrar sina matkonsumtionsvanor radikalt och börjar äta som en gris. Det vill säga mer än resterande familj, inklusive bror och far. Till frukost åt jag sex mackor och fil.
Och som dement glömmer man ibland bort var man lagt saker. Som nycklar. Har jag berättat att mina nycklar rymt?!
Man kan också glömma att någon inte längre finns ibland oss. Som Sessie till exempel, som flyttat till vänner över sommaren. Trots detta förundras jag ibland över varför matskålen är borta. Dock endast i ungefär en minut eller två, tills jag tycker att jag är dum och tror att den skall diskas.
Man kan också glömma att göra saker. Som att stänga av strykjärn eller en volumemaster och låta dessa stå på över natten. Vi har ett nytt strykjärn nu, men volumemastern fungerar fortfarande. Pappa är dock lite oroad över hur länge det dröjer innan vårt hus står i lågor.
Fast jag minns fortfarande vad man ska göra om det brinner, det gjorde inte kvinnan på filmen. Men så hade vi ju brandövning i fredags också... Rädda, Larma, Släck. Så tror jag att det var.
Hur som helst börjar jag bli lite fundersam, jag vet ju att man kan bli dement redan som 40-åring, men när man inte ens är 20?!
Tja, det ligger ju i släkten...

Pappa leker med CADprogrammet på datorn och Hannibal Lector har flyttat ut ur garaget. Kort och gott; life is back to normal i det stora röda huset på kullen.
Dock har fyra underbara människor packat sina tillhörigheter och lämnat staden idag.
Fyra personer att sakna och längta efter att återse.

Förresten, för att ni ska förstå storheten och glädjen över att en gäst lämnat vår egendom, kanske jag måste berätta om vårt möte. Om hans intrång i den privata sfär som huset trots allt är, så här kommer historian:
Det är samma kväll som Sverige mosade Grekland. Snarare natt än kväll.
Trots sommaren är det kusligt mörkt på kullen där vårt hus står, och mot bättre vetande lovade jag snällt att köra in bilen i garaget. Så jag kliver ur tryggheten, ut i den mörka nattluften och känner faran krypa närmare. In i huset, en sekunds säkerhet, och sedan åter ut. Nynnandes den enda tröstande lilla melodi jag kan komma på i detta hemska ögonblick. Jord och hav och himmel är skapat utav dig. Om och om igen. Inte för att de orden var särskilt betryggande och starka, men jag visste innerst inne att resten av sången var bra, kunde bara inte minnas texten mitt i paniken. Kunde inte minnas melodin heller, men frasen tuggades på redigt. Jord och hav och himmel... är min räddning! Låser upp garagedörren och vet att något kommer flyga på mig där innifrån. Tänder lampan, väntar. Tänker att jo men jag kanske klarar det här. Faktiskt.
Tills jag ser Hannibal Lector och förstår att här slutar mitt liv. Tills jag står paralyserad, stirrandes in i bakrutan på den andra bilen vi har, den jag måste passera. Den med Hannibal Lector innuti. Han som äter människor. Sånna som jag.
Man kan ju tycka det vore hyffs av min mor att tala om när vi har främmat, men  det är klart, hon kanske inte hann berätta det innan han tog henne. Trots allt har hon ju varit ganska så nära honom. Mun-mot-mun-metoden nära. Hon har hindrat honom från att dö, gjort hjärt-lungräddning på honom säkert hundratals gånger. Fast kanske den närheten gjort att han skonade henne.
Anledningen att jag sitter här idag är i vilket fall inget att undra över, även kannibaler sover, och Hannibal blundade, så jag smög tystare än en mus. Det hade absolut ingenting att göra med att han var en docka. En hjärt-lungräddningsdocka.
Hur som helst blev uppdraget slutfört, och hjärtat svaldes (endast av mig själv, inte av Hannibal) ner igen. Det slår fortfarande. Och dockan heter Hannibal. Har endast överkropp, men är så lik Anthony Hopkins att han skulle platsa på Madame Toussaudes (stava!), förutom att han inte är av vax...
Hur som helst har Lector left the building och livet har blivit som vanligt igen.
Det har regnat på skolbarnens avslutning, som är standard här i trakten. Och MerryBerry är min favorit, dock har hon fått konkurrens av särvux Peter. Han är solsken.

Då var flytten av bloggen äntligen klar. Den har ungefär pågått i X antal tusen år. Men äntligen!

Jag måste börja med en hyllning av mannen med stort M: Oskar (Okej, stort O kanske...) Hur som helst, han är mig oumbärlig. Fixar och trixar och vips så fungerar alla tekniska saker som de ska igen. Och han har ett jättefint sommarställe. Och MCkort. Kort och gott, Oskar har ALLT. Och idag är han bäst :)
Påväg hem från sommarstället så utspelade sig förresten följande scenario:
Två tomater skulle gå över vägen, men den ena hamnade efter lite och blev överkörd. Och den andra tomaten går tillbaka och säger "Kom nu ketchup!"
Jepp det hände mig faktiskt, fast det var två små söta fåglar. Varav den ena inte hade vett att flytta på sig. Så nu är jag djurmisshandlare skulle man kunna säga, för fågeln överlevde. Den flaxade på asfalten och grejer, jag såg det i backspegeln. Och den andra flög tillbaka och sa "Kom nu ketchup!" Fast han använde givetvis en fågelsynonym till tomatens ketchup, typ fågelsoppa eller nåt. Jag hade lite dåligt samvete på vägen hem.

Annars var söndagen en ultimat dag. En dag med lite för mycket av det goda, men ack så gott.

Texasbon har lämnat oss igen. Men kommer åter mot slutet av månaden, yippihoo :) Och lägenhetsjakten har börjat. Från och med nu kallas vi  "fyra skötsamma tjejer" det ultimata ordet varje lägenhetsuthyrare söker. Vi är deras dröm. För jag kommer endast sitta och sticka, Ena kommer ha fullt upp med att sitta tyst av arg förbittring på oss då det ligger ett dammkorn på bordet, Johanna kommer gny lite i sömnen och vara lätt hypokondrisk vilket medför att vår umgängeskrets blir begränsad då hon tror hon kommer dö och inte vill ha alltför många främmande ansikten vid sin dödsbädd, och Elin, ja Elin, vi får helt enkelt ge henne en regellista.
Punkt 1: Hon får inte ta med sig uteliggare hem.
Punkt 2: Inga uteliggare välkomna på besök.
Punkt 3: Inga uteliggare i lägenheten.
Punkt 4...
Ja ni fattar, helt enkelt fyra relativt tysta, söta, harmlösa flickor som söker bostad. Alla gillar oss.

Idag gav pappan förresten mig ett uppdrag sådär mest för att retas. Det var dags att tanka vår kära opel. Och som alla redan vet följer en förbannelse mig var gång jag är i närheten av en bensinmack.
Antingen så bygger mackan om så det inte går att tanka, eller så tappar jag bensinkortet, eller så tar automaten inte emot mina sedlar. Just därför är det självfallet jag som får hedersuppdraget, fast han vet att det slutar med att jag ringer inom fem minuter och behöver hjälp genom mina problem. Förbannelsen var extra stark idag. Det var inte endast jag som inte lyckades få en droppe bensin ur den där slangen, där var också en medelåldersman som såg ut att vara rutinerad på tankning och vet hur man gör som inte heller kunde. Givetvis var mackan pajj. Min fader skrattade gott. SUCK! Men som tur är ska vi inte ha någon bil i grannlandet, vi ska vara miljövänliga och cykla (gärna tandemcykel) eller åtminstone åka kollektivt.
Slutet av augusti kom fort!

Lalalalala... Det är sommaren för mig... Lalala...
MerryBerry övar förfullt inför karriären som gatumusikant här under sommaren.

Då var det hemma igen.
Brun och fina. Medan jag är blek och inte lika vacker.
Men lite gladare då jag inte längre är ensam om att inte ha en klass längre.
Som tröst för att jag inte åkte till Ayia och solbadade äter jag istället Elias godispåse. En reko kille som lämnar godis hemma hos oss till min lilla mage :)

Ikväll ska StinaFina och TirreFirre prata taktik. Inför hösten. Typ. Och se modevisningsdvdn, den gamla. Laga bakad potatis och saltsaltsalt sås kanske? Eller äta den där pizzan jag aldrig fick, fast en glutenfri förstås.

Förövrigt har det mest klockrena hänt idag, det som inte inte absolut inte aldrig någonsin får hända. Men med tanke på att man inte riktigt vet vilka små kryp som läser här så får det bli något att brätta öga mot öga, utan utomståendes nyfikna öron, med massvis av fniss. Shit vilken förmiddag!

Då var det dags fö MerryBerry att studera tills hjärnan blöder, precis som alla andra små tvåor bör göra. Medans vi lite mer mogna och vuxna studenter kan glassa runt i solen. Och äta upp Elias godis, men det är ju givet ;)

Jag måste kanske förtydliga att jag inte pratar om varken Elin eller Johanna som går under denna benämning och som jag givetvis saknar och sådär, istället är det badet jag menar.  Flata badet, den lilla pölen innan Dalum hemifrån mig sett. Där har eftermiddagen spenderats, och vilken eftermiddag. Trevliga människor och otrevliga prickar av vattenutslag på benen på en när och kär till mig. Kli kli kli. Själv har jag mest ont av bladlössen, de där små gröna. Och myggorna som biter mig titt som tätt. Varför Gud skapade småkryp och insekter är för mig en gåta. Hur som helst, en ljuvlig eftermiddag som avrundades med bönegrupp och kladdkaka samt en senare promenad med bror och hund. Trevligt trevligt.

Och nu äntligen börjar de lite brunare och lite gladare studenterna trilla hemåt. Imorgon kommer Maddan-Paddan hem och min egen underbara klass som röjt utan mig kommer också, imorgon eller inatt eller hur det var. Jag har försökt förtränga deras resa så gott det går då jag inte närvarar, men nu är de snart hemma i alla fall så mycket vet jag :) Elolinon och Jojhohanonnona dröjer ju dock ända till på trosdag. Men sedan är det lägenhetsjakt som gäller! Vi känner ju proffsen som har rutin på utomlands jobb och snart är vi halvnorska  hela bunten. Yeah.

Nu kliar sjövattnet över hela min kropp och fötterna eldas upp inifrån. Det är dags för dusch, säng och sömn :)
Take care!