"Nu är hon borta"
När någon annan säger "Nu är hon borta" säger någon annan på andra sidan "Nu kommer hon".
En ny resa ska snart börja. Jag ska åka hemifrån och komma hem. Det är en lustig känsla.
Jag har laddat upp med familjeträff- och gemenskapsminnen och stunder som förhoppningsvis ska räcka fram till julafton.
Men jag vill ge alla en uppmaning:
Älska Ulricehamn och de människor som bor där, gör det. För de är alla värda att älskas!
På bussen idag har jag tänkt lägga in en stöt på en riktig pingla. Jag ska mingla med min alldeles egen Johanna-Banan (som jag inte alls delar med hennes pojkvän och lesbianlover).
Smack!
En ny resa ska snart börja. Jag ska åka hemifrån och komma hem. Det är en lustig känsla.
Jag har laddat upp med familjeträff- och gemenskapsminnen och stunder som förhoppningsvis ska räcka fram till julafton.
Men jag vill ge alla en uppmaning:
Älska Ulricehamn och de människor som bor där, gör det. För de är alla värda att älskas!
På bussen idag har jag tänkt lägga in en stöt på en riktig pingla. Jag ska mingla med min alldeles egen Johanna-Banan (som jag inte alls delar med hennes pojkvän och lesbianlover).
Smack!
Swebus Express
Ni får ursäkta upprepningen, men jag ahr inte gjort annat än åkt buss dessa två helger och således är det bussfärder jag berättar om. Förra veckan var det busschafförer, denna vecka blir det bussresenärer - för omväxlingsskull.
Redan innan bussen lämnat Oslogalleria fann jag min första reseflört. Det var kärlek vid första ögonkastet, något som aldrig hänt mig innan. För ovanlighetsskull fann jag mig själv i hunkdelen av bussen, beståendes av endast pojkar och lilla jag. (Denna del låg precis vid toaletten där det ganska snart blev stopp och så satt vi i urinlukten, yummi!) Hur som helst, tillbaka till den lagomsnygge svensk jag fick slå mig ner brevid i den överfulla bussen. Jag har aldrig trivts med att sitta vid mittgången och för att ignorera detta låter jag munnen gå, den kan inte hejdas. I somras hann jag inte ens slå mig ner på flyget till Turkiet innan jag visste att mina "flyggranner" hette Olle och Malin, var X antal år gamla och kom ifrån ett ställa någonstans strax utanför Göteborg, vars namn jag inte la på minnet.
Vårt första busstamtal förutom "Du får gärna sitta här" åtföljt av "tack" handlade om säkerhetsbältet, det varade i 3 ½ minut. Sedan tog han upp en bok jag desperat försökte tjuvkika i, den hade diagram och massor av konstiga ord. Jag hade velat fråga vad den handlade om, men jag ville inte verka alltför nyfiken och framfusig såhär i början av vårt förhållande så jag förblev tyst. För att vara vänlig sa jag att kan fick tända en lampa om han ville.
Två timmar senare pratade vi igen; han gav en kommentar om kylan och jag "hmm"ade. Vår tysta men ack så kärlekslösa färd (ja, det smärtar mig att säga det, men förhållandet utvecklades inte lika fort som jag först trott att det skulle) medförde att jag börrjade msygtitta på filmen killen på andra sidan mittgången såg, något jag senare märkte att även killen bakom honom gjorde. Det blev liksom bussbio i hemlighet.
När vi kom fram till Göteborg fick jag väcka min sovande prins och DÅ mina damer och herrar, fick han mål i munn. Här har jag suttit i fyra timmar och vänta på att han ska öppna munne och besvara min kärlek men icke, han väntar tills vi är framme innan han börjar spotta ut ord och frågor i rasande fart. En sådan gubbe kan jag nite ha. Jag slog upp förlovnigen där och då, tog mitt pick och pack och satte mig på BurgerKing med en människa som var betydligt mer talför redan från start. (Jepp Johanna-Banan, SR - du förstår förkortningen - pratar och ÄR mycket trevlig precis som alla andra redan tycks ha upptäckt.) Och efter 1½ timmas väntetid beslöt vi att påbörja den sista etappen på resan tillsammans.
Morgonen efter, fortfarande förkrossad över min förlorade fästman, hälsade jag på min läkare och fick en hand nästan fastlimmad i huvudet vilket nästan innebar en weekend i Kalmar. Men den sagan kan vi ta en annan gång. Nu mina små kära ska jag krypa till kojs för att gratta pappa tidigt på Farsdag the preview, han nöjer sig inte med en söndag den gubben... ;)
Redan innan bussen lämnat Oslogalleria fann jag min första reseflört. Det var kärlek vid första ögonkastet, något som aldrig hänt mig innan. För ovanlighetsskull fann jag mig själv i hunkdelen av bussen, beståendes av endast pojkar och lilla jag. (Denna del låg precis vid toaletten där det ganska snart blev stopp och så satt vi i urinlukten, yummi!) Hur som helst, tillbaka till den lagomsnygge svensk jag fick slå mig ner brevid i den överfulla bussen. Jag har aldrig trivts med att sitta vid mittgången och för att ignorera detta låter jag munnen gå, den kan inte hejdas. I somras hann jag inte ens slå mig ner på flyget till Turkiet innan jag visste att mina "flyggranner" hette Olle och Malin, var X antal år gamla och kom ifrån ett ställa någonstans strax utanför Göteborg, vars namn jag inte la på minnet.
Vårt första busstamtal förutom "Du får gärna sitta här" åtföljt av "tack" handlade om säkerhetsbältet, det varade i 3 ½ minut. Sedan tog han upp en bok jag desperat försökte tjuvkika i, den hade diagram och massor av konstiga ord. Jag hade velat fråga vad den handlade om, men jag ville inte verka alltför nyfiken och framfusig såhär i början av vårt förhållande så jag förblev tyst. För att vara vänlig sa jag att kan fick tända en lampa om han ville.
Två timmar senare pratade vi igen; han gav en kommentar om kylan och jag "hmm"ade. Vår tysta men ack så kärlekslösa färd (ja, det smärtar mig att säga det, men förhållandet utvecklades inte lika fort som jag först trott att det skulle) medförde att jag börrjade msygtitta på filmen killen på andra sidan mittgången såg, något jag senare märkte att även killen bakom honom gjorde. Det blev liksom bussbio i hemlighet.
När vi kom fram till Göteborg fick jag väcka min sovande prins och DÅ mina damer och herrar, fick han mål i munn. Här har jag suttit i fyra timmar och vänta på att han ska öppna munne och besvara min kärlek men icke, han väntar tills vi är framme innan han börjar spotta ut ord och frågor i rasande fart. En sådan gubbe kan jag nite ha. Jag slog upp förlovnigen där och då, tog mitt pick och pack och satte mig på BurgerKing med en människa som var betydligt mer talför redan från start. (Jepp Johanna-Banan, SR - du förstår förkortningen - pratar och ÄR mycket trevlig precis som alla andra redan tycks ha upptäckt.) Och efter 1½ timmas väntetid beslöt vi att påbörja den sista etappen på resan tillsammans.
Morgonen efter, fortfarande förkrossad över min förlorade fästman, hälsade jag på min läkare och fick en hand nästan fastlimmad i huvudet vilket nästan innebar en weekend i Kalmar. Men den sagan kan vi ta en annan gång. Nu mina små kära ska jag krypa till kojs för att gratta pappa tidigt på Farsdag the preview, han nöjer sig inte med en söndag den gubben... ;)
"K" som i vad?
Tacka vet jag Sverige!
Missförstå mig rätt, för jag älskar Norge och Oslo, men efter 1 ½ månad av buttra kassörskor som endast yttrar två ord: "kasse?", "kvittering?" och busschaufförer som aldrig öppnar munnen och som aldrig är i tid och som ibland glömmer bort att komma alls, så är det skönt att vara i Sverige ett kort ögonblick. Den förste chaufföeren från Oslo var en göteborgare ända in i själen, det var en go' gobbe så det stod härliga till, och vid bussbytet i Göteborg satt en riktig hurtbulle bakom ratten. Han borde satsat på en karriär som stå-upp komiker eller radiopratare för han pratade nästanhalva vägen till Borås och höll oss på gott humör. En förstklassig chaufför som kallas Kjelle.
Vi har nu varje dag, efter att Johanna börjat på sitt säljjobb, fått höra hur många norrmänn som tycker att hon är "pen" och "beautiful", (och de är en stor skara). De senaste dagarna har vi också förstått att inte bara normänn fastnar för denna läckra Ulricehamnspärla, utan även svenska guttar. I tisdags skaffade Johanna-Banan alltså vänner från Mariestad. Och rar som hon är ville hon även ge oss andra ett socialt umgänge. Således fick vi herrbesök, till min stora glädje och Enas stora förtret, av två pojkar vid namn Joel och Daniel som spelar bowling, (inte bowlar) och som under sin vistele i Oslo sov i samma säng.
Kvällen blev trevlig, om än inte så ung som den borde, och dagen efter fick Johanna ett litet ömhetsbevis i from av ett sms. Men den stora frågan, när man avslutar ett sms med endast ett stort "K" blir givetvis: "K" som i vad?
"K" som i Kram
"K" som i Kyss
"K" som i Kalle Anka
"K" som i Kärlek
"K" som i Kannibal
Det finns så många ord på "K"...
Missförstå mig rätt, för jag älskar Norge och Oslo, men efter 1 ½ månad av buttra kassörskor som endast yttrar två ord: "kasse?", "kvittering?" och busschaufförer som aldrig öppnar munnen och som aldrig är i tid och som ibland glömmer bort att komma alls, så är det skönt att vara i Sverige ett kort ögonblick. Den förste chaufföeren från Oslo var en göteborgare ända in i själen, det var en go' gobbe så det stod härliga till, och vid bussbytet i Göteborg satt en riktig hurtbulle bakom ratten. Han borde satsat på en karriär som stå-upp komiker eller radiopratare för han pratade nästanhalva vägen till Borås och höll oss på gott humör. En förstklassig chaufför som kallas Kjelle.
Vi har nu varje dag, efter att Johanna börjat på sitt säljjobb, fått höra hur många norrmänn som tycker att hon är "pen" och "beautiful", (och de är en stor skara). De senaste dagarna har vi också förstått att inte bara normänn fastnar för denna läckra Ulricehamnspärla, utan även svenska guttar. I tisdags skaffade Johanna-Banan alltså vänner från Mariestad. Och rar som hon är ville hon även ge oss andra ett socialt umgänge. Således fick vi herrbesök, till min stora glädje och Enas stora förtret, av två pojkar vid namn Joel och Daniel som spelar bowling, (inte bowlar) och som under sin vistele i Oslo sov i samma säng.
Kvällen blev trevlig, om än inte så ung som den borde, och dagen efter fick Johanna ett litet ömhetsbevis i from av ett sms. Men den stora frågan, när man avslutar ett sms med endast ett stort "K" blir givetvis: "K" som i vad?
"K" som i Kram
"K" som i Kyss
"K" som i Kalle Anka
"K" som i Kärlek
"K" som i Kannibal
Det finns så många ord på "K"...
Till den ende trogne læsare jag fortfarande har...
Jag vet att jag inte alltid tar mig tid før dig. Førlåt.
Men nu har jag æntligen sprungit till biblioteket.
Det ær næmligen så att jag ær den enda i vår lægenhet som inte har tilltræde till en dator precis exakt nær jag ønskar.
Johanna-Banan och Ena har sina pojkvænnersdatorer (och de har sina pojkvænner), Elin har en dator att anvænda på Evita (och en galen chefs pojkvænn, också på Evita Espressobar). Men nu ær jag hær.
En førkylning, ett førældrabesøk med MAT och mikro, några turer i parken dær jag och Elin ska gifta oss (inte med varandra vad vi vet) och en del øvertid på jobbet ær ungefær vad som hunnits med.
Om jag inte berættat det så fungerar vår tvættmaskin fortfarande inte s vi bær tvætt tværs genom Oslo ett par gånger i veckan och får herrbesøk till kvællen - endast och allenast før att vi ska slippa bæra tvætten tillbaka sjælva :)
Det ær konstigt med stora - eller åtminstone større-æn-Ulricehamn - stæder, man træffar på så mycket. Typ som dværgar, och enda anledningen att jag kom på att det var en dværg var att nær jag var en meter bakom henne upptæckte jag att hon var aningen kortare æn jag, dærav drog jag slutsatsen... Men man ser mindre trevliga saker också tyværr, som uteliggare, alkoholister och annat. Det ær sorgligt.
Men nu har jag æntligen sprungit till biblioteket.
Det ær næmligen så att jag ær den enda i vår lægenhet som inte har tilltræde till en dator precis exakt nær jag ønskar.
Johanna-Banan och Ena har sina pojkvænnersdatorer (och de har sina pojkvænner), Elin har en dator att anvænda på Evita (och en galen chefs pojkvænn, också på Evita Espressobar). Men nu ær jag hær.
En førkylning, ett førældrabesøk med MAT och mikro, några turer i parken dær jag och Elin ska gifta oss (inte med varandra vad vi vet) och en del øvertid på jobbet ær ungefær vad som hunnits med.
Om jag inte berættat det så fungerar vår tvættmaskin fortfarande inte s vi bær tvætt tværs genom Oslo ett par gånger i veckan och får herrbesøk till kvællen - endast och allenast før att vi ska slippa bæra tvætten tillbaka sjælva :)
Det ær konstigt med stora - eller åtminstone større-æn-Ulricehamn - stæder, man træffar på så mycket. Typ som dværgar, och enda anledningen att jag kom på att det var en dværg var att nær jag var en meter bakom henne upptæckte jag att hon var aningen kortare æn jag, dærav drog jag slutsatsen... Men man ser mindre trevliga saker också tyværr, som uteliggare, alkoholister och annat. Det ær sorgligt.
Fødelsedag och en fødelse-dag
Eftersom jag inte kommer øver en dator varje dag ær det bættre att skriva allt på en gång, och detta behøvde en egen øverskrift då det ær stora hændelser.
Vælkommen Zacharias! En tre och ett halvt kilo tung klump som ær efterlængtad av i efternamn heter Carlsén-Jones, Jones-Carlsén, Carlsén, Jones eller før enkelhetens skull endast Kusin. Jag lær mig næmligen aldrig. Nu finns det i alla fall tre barn i familjen Kusin, och dærmed ær førældrarna i underlæge, som sig bør. Tre ær ljuvligt.
Tripp och Trapp har fått en Trull som kallas Zach :) Och alla får se honom utom jag. Livet ær orættvist.
Något som inte har hænt æn, men som hænder om ett par dagar ær att en moster fyller jæmnt och flyr fåltet med familjen till Egypten, det kan inte vara lætt. Grattis i førskott sæger vi till Elisabeth Johansson (før hennes efternamn kan jag i alla fall).
Annars ær allt som vanligt; Elin ær bitter, Johanna pussas och Ena diskar. Kanske ær det på grund av dessa egenskaper de två sistnæmnda har pojkvænner?
Nu ær min bibliotekstid till ænda, så ni får sannolikt vænta på en uppdatering i tusen år till. Om jag inte snor en dator av Pojkvænnerna med stort P i helgen, vi får se...
Vælkommen Zacharias! En tre och ett halvt kilo tung klump som ær efterlængtad av i efternamn heter Carlsén-Jones, Jones-Carlsén, Carlsén, Jones eller før enkelhetens skull endast Kusin. Jag lær mig næmligen aldrig. Nu finns det i alla fall tre barn i familjen Kusin, och dærmed ær førældrarna i underlæge, som sig bør. Tre ær ljuvligt.
Tripp och Trapp har fått en Trull som kallas Zach :) Och alla får se honom utom jag. Livet ær orættvist.
Något som inte har hænt æn, men som hænder om ett par dagar ær att en moster fyller jæmnt och flyr fåltet med familjen till Egypten, det kan inte vara lætt. Grattis i førskott sæger vi till Elisabeth Johansson (før hennes efternamn kan jag i alla fall).
Annars ær allt som vanligt; Elin ær bitter, Johanna pussas och Ena diskar. Kanske ær det på grund av dessa egenskaper de två sistnæmnda har pojkvænner?
Nu ær min bibliotekstid till ænda, så ni får sannolikt vænta på en uppdatering i tusen år till. Om jag inte snor en dator av Pojkvænnerna med stort P i helgen, vi får se...
Ge mig en byggare och jag skall vara lycklig i resten av mitt liv.
En byggare vore livet, jag har insett det nu.
Før de har muskler och kan fixa saker. Bra betalt - åtminstone hær, och kan altid få arbete - åtminston hær, før hær byggs det och byggs om mest hela tiden. Alltså en muskuløs man som arbetar dygnet runt och ger mig allt som kan køpas før penger. Ge mig det och jag ska bli hemmafru med glædje och uppfostra och laga mat till ett helt fotbollslag var dag utan att klaga. Før alla vet att byggarkillar spelar fotboll och givetvis skall vi føra generna vidare. En byggare, oh ge mig en byggare!
Det ovanstående var mina kænslor før ett par dagar sedan.
Det kryllar av byggare på min væg till och från jobbet. Det kryllar också av vægbyggen, vilket gør att trafiken inte riktigt flyter som den ska. Och anledningen till alla ombyggnationer har vi också konstateret: norrmænnen kan inte gøra rætt från førsta børjan. Dærav alla vægspærrar, återvændsgrænder och enkelriktade gator som ligger kors och tværs och huller om buller och øverallt. Vægskyltar ær det inte heller så noga med, om man gør om en husfasad (och skylten i normala fall satt fæstad på denna, vilket också ær idiotiskt) så går det bra att lægga ner skylten på marken och blockera den med en byggstællning och førvænta sig att man ser skylten då det ær regn och mørkt.
Så med nærmare eftertanke ær jag nite så inne på det hær med en byggare længre. Jag skall vara fri och lycklig, liksom Marcoolio ær tjock och lycklig. Varfør min mor tyckte det var en bra albumstitel nær den skivan kom, det ær fortfarande en oløst gåta...
Før de har muskler och kan fixa saker. Bra betalt - åtminstone hær, och kan altid få arbete - åtminston hær, før hær byggs det och byggs om mest hela tiden. Alltså en muskuløs man som arbetar dygnet runt och ger mig allt som kan køpas før penger. Ge mig det och jag ska bli hemmafru med glædje och uppfostra och laga mat till ett helt fotbollslag var dag utan att klaga. Før alla vet att byggarkillar spelar fotboll och givetvis skall vi føra generna vidare. En byggare, oh ge mig en byggare!
Det ovanstående var mina kænslor før ett par dagar sedan.
Det kryllar av byggare på min væg till och från jobbet. Det kryllar också av vægbyggen, vilket gør att trafiken inte riktigt flyter som den ska. Och anledningen till alla ombyggnationer har vi också konstateret: norrmænnen kan inte gøra rætt från førsta børjan. Dærav alla vægspærrar, återvændsgrænder och enkelriktade gator som ligger kors och tværs och huller om buller och øverallt. Vægskyltar ær det inte heller så noga med, om man gør om en husfasad (och skylten i normala fall satt fæstad på denna, vilket också ær idiotiskt) så går det bra att lægga ner skylten på marken och blockera den med en byggstællning och førvænta sig att man ser skylten då det ær regn och mørkt.
Så med nærmare eftertanke ær jag nite så inne på det hær med en byggare længre. Jag skall vara fri och lycklig, liksom Marcoolio ær tjock och lycklig. Varfør min mor tyckte det var en bra albumstitel nær den skivan kom, det ær fortfarande en oløst gåta...
