theresecarlsen

Fler än en av mina vänner tycks vara av uppfattningen att man bör summera sitt gångna år och kanske till och med skriva ner en del om det nästkommande, och det kan väl vara på sin plats såhär den sista dagen på år 2007.
        Ska jag vara helt ärlig hade jag inga sådana intentioner när jag först satte mig här och jag skulle sannolikt inte bry mig om det om det inte vore så att årtalet 2008 i sig lovar så mycket. Men först en summering av det gångna då alltså:

Året inleddes med en frånvaro i den stora familjen - återigen ett stort tack till min kusinman Micke, min kusin Helena och mina kusinbarn Julllan och Jossan som förbarmade sig över mig och tog min hund hela vägen till Örebro och lät henne bosätta sig där ett litet tag.

Nästa glimt från mitt liv är körresan till Tyskland (och Holland) samt vårblandningarna. Underbar tid och jag ser med glädje fram emot nästkommande!

Det ni får höra om härnäst är alla grillkvällar i regn som vi så glatt genomlidit denna sommar och om resan till Spanien som vi gjorde i hopp om solsken och det kan ingen påstå att vi inte fick, även om vissa här i Sverige tenderar att vara brunare än brunast året om och inte alls särskilt imponerade av den sol vi trots allt fick...

Sedan tog skolan åter fart och jag kan inte påstå att det som sistaårselev går att glida fram. Någon egentlig höjdpunkt finns inte att nämna förren den efterlängtade och utsökta modevisningen var ett faktum.

Efter detta kommer lucia, julafton och nu nyår, alla utan minsta antydan på snö.
Och vips, där har ni fyra smakprov på mitt gångna år.

Då var det så dags för förväntningar på 2008, ett årtal som nästintill förstörde vår modevisning men som fortfarande är lika vackert!
        Några nyårslöften såsom "Jag ska sluta äta godis" eller "Jag ska göra en god gärning varje dag" behöver ni inte längre sitta i spänd förväntan att få bevittna - det kommer nämligen inga. Det är så att jag kommit till den punkten i  mitt liv att jag tycker jag får äta vad jag vill och bete mig på ett sätt som om det inte vållar andra alltför stor olycka gör mig nöjd och belåten. Således inga officiella löften detta år.

Under 2008, detta välsignade årtal, kommer jag:
        - Fylla år
        - Åka på körresa till Polen (ack Paris att du ska vänta till år 2009)
        - Bjuda Niklas och Martin på en ny våffelpicknick som muta??? Ja det återstår att se...
       - Ta STUDENTEN, den 23 maj är alla som vet var jag bor välkomna hit!
        - Sista punkten jag vill lägga här är en förhoppning om en flytt till ett land väster om oss.
Sådär då var det klart.
Nu vet ni allt ni behöver veta.
Och jag vill slutligen önska ett GOTT NYTT ÅR med min snörvliga och hesa stämma!

Ja det är ungefär den konversationen jag för med min familj för tillfället. Något mer klarar rösten knappt av. Det sköna med lov är att det inte gör något om man blir sjuk. Faktum är att det nästan är bättre att bli sjuk för då behöver man inte bry sig om sådana petitesser som att man under lovet bör hinna med vissa saker, man kan ligga på soffan och bara tycka synd om sig själv. Det är OK. Ja, denna dag är det ungefär exakt vad jag sysslar med för någon sömn har det knappt blivit att tala om. Det är nästan så det blir komiskt och paniken inför nyår har börjat släppa - tänk om det faktiskt är så att jag inte kan hitta på något alls förutom att ligga i min säng. Det är ju ett sätt att lösa problemet. Och alla sätt är bra utom de dåliga har jag hört...

Hosta och feber i all ära, men det finns vissa saker som är viktigare här i livet. Till exempel balen. Och idag ska jag äntligen få prova min klänning, provklänningen alltså, den som är sydd av lakan som bara är ett mönster. Den ska jag få prova :) Vi ska åka alldeles strax och det ska bli kul. Efteråt ska vi till mormor och morfar och jag undrar i mitt stilla sinne om min mor desperat försöker sjuka ner hela släkten, för det är hon som vill göra alla dessa besök.

Ja något mer har jag knappast att tillägga. Vi hörs och ses helt enkelt och nu ska jag gå och snyta mig.
Tack och adjö

Ja nu känner jag det nästan som min plikt att för alla berätta om denna julen, speciellt för de långväga som känner till alla som jag pratar om men inte de senaste dagarnas händelser.
Det jag vill börja med är att säga att tomten kom, trots att han som min bror hävdade blivit nerskjuten i Nicaragua, detta visade sigdock bara vara elakt förtal och jag tycker han kunde låtit lillkusinerna få leva i den ofantligt underbara värld dä man tror på tomten i ytterliggare ett par år varpå en sådan kommentar känns föga nödvändig och kusin-Therese fick i uppgift att reda ut missförståndet härom.

Rubriken har egentligen inte mer med sammanhanget att göra än att de är två uttryck jag på ett eller annat sätt kommit i kontakt med under julen. Att mrs Bennet skulle häva ur sig "...jag blir alldeles konfys!" Då Elisabet gick och förlovade sig med en man mamman avskydde men som hon i och med förlovningen började uppskatta om så bara för hans pengar, ja det säger sig ju självt att ett sådant skådespel kan göra vem som helst bragt ur fattning och förvirrad, men för egen del tycker jag mest ordet konfys låter som konfetti :)

Min farmor och min far måste definitivt vara besläktade härom finns inga tvivel för i situationer av förvåning och möjligtvis förskräckelse talar de om personer som jag aldrig förr träffat och betvivlar att jag under min livstid kommer stöta på. Första gången jag på allvar började oroa mig för min faders tillsynes bekantas föräldrar haft allvarliga problem vad gäller val av namn var när han råkade få varmtvatten utspillt över hela sig under en semester långt tillbaka och utbrast "Men käre Frans-August-Johannes-Nils-Fredrik Fredriksson så det bara visslar om det!" Vem mannen var som tävlar med Pippi Långstrump om att ha flest stavelser i sitt namn har jag aldrig närmare fått reda på, inte heller varför det skulle vissla om honom. Ibland nöjer sig dock denne "bekantskap" till pappa med en förkortsning av sitt namn dvs. endast "Åh käre Frans-August". En liknande förkortning hördes nu i juletid då farmor lyckades tappa något och säger "Kyss Karlsson och hela faderullan!", någon Karlsson fanns inte i vårt sällskap så någon kyss och mer därtill fick vi inte skåda.

Julaftonen tillbringades dels hemma och dels hos lillkusinerna med deras föräldrar och pappas andra syster med familj samt farmor, farmors syster, pappas kusin och en kvinna jag tror var fosterbarn för den äldsta familjen Carls-en som jag kan dra mig till minnes men jag glömmer så fort och hon kan lika gärna ha varit någon annan... I vilket fall hade vi trevligt även om det tog sin lilla tid innan vi kom fram.
För det första skulle vi dela våra egna julklappar under morgonen klockan 10 för att åka klockan 12 och vara framme klockan 13. Men min väckarklockan som jag tycker om men som trots allt sviker mig allt som oftast stängdes av innan jag vaknat ordentligt vilket medförde att jag försov mig en timma och att jag strax före 11 var färdig, något som mina närmaste tyckte var otroligt saktfärdigt för jag gick trots allt upp lite efter 8. I vilket fall delades julklappar ut och vi kom iväg 12.45.

Fram kom vi i alla fall till de som har den vackraste julgranen varje år och vilka som var där har jag redan berättat, att vi åt julmat samt kollade på KalleAnka och Kan du vissla Johanna behöver jag heller inte förklara. Något som däremot bör poängteras är den yngstes entusiasm, fyra årige Benjii (han är väl fyra?) kom inte ihåg någon tidigare jul och allt var fantastiskt. Dagens höjdpunkt skulle bli julklappsspelet det hade han bestämt. Att han tyckte KalleAnka var otroligt spännande och att alla paket han såg gav honom kli i fingrarna samt att han fick äta så mycket godis han ville gör att dagen för hans del endast kan sammanfattas med extas. Klockan blev tillslut närmare 19 och det var dags. Alla närvarande samlades kring bordet och som brukligt i den del av släkten plockades bibeln fram och vi läste julevangeliet. Mitt i allt detta frågar Benjamin glatt men förvånat "Är detta spelet?" varpå släkten bröt ut i skratt men ingen tycktes bemöda sig att besvara den uppriktigt ställda frågan. Undrar om han trodde det var reglerna Mackan läste upp? När det så blev dags för spelet gjorde Benjii sitt allra bästa för att fuska med tärningskastningen - det gäller att börja i tid!

Förövrigt kan jag tala om för Johanna, Elin och Ena är jag träffat kusin Josefina och har en nyhet att berätta om inte är ofantligt bra men som heller inte behöver ses som ett fullständigt nederlag.

Auf Wiedersehen och om vi inte hörs förr så ett härligt Gott Nytt 2008!

Ja, det kan ju tyckas en aning ovanligt att ajg min första lovdag väljer att kliva upp 05.38. Det kan det ju absolut. Men nu är det så att man gör ju självklart allt för att vara sina medmänniskor tillags och köpa dem fina julklappar och då var jag tvungen då mammisen åkte tidigt till jobbet och jag skulle följa med. Så här sitter jag inne på personalrelaxen medan mamman och arbetskompisarna är där ute och gör samhället en tjänst genom att rädda liv. Det känns som att vår arbetsbörda är jämt fördelad.

Imorse innan vi åkte läste jag endel av de jullkort vi fått varpå det stod klart för mig att min blogg tydligen är mer spridd än jag tidigare inbillat mig. Min kära kusinman Micke har tydligen hittat hit, vilket är mycket trevligt. Micke är min favoritkusinman förövrigt. Jag har två stycken och det kan ju tyckas att det är svårt och välja men man måste ju värna om gamla relationer och Micke har faktiskt varit med avsevärt mycket längre, han läser min blogg och han befriade mig från min hund i ett par månader förra året så ja, av tre jämförelser mellan de två måste jag säga att Micke för denna gång kliver ur "duellen" med det avsevärt längre strået och det är bara att önska Daniel (den andre kusinmannen som jag förövrigt också tycker om) bättre lycka nästa gång, för jag och Micke vi är såhär *korsar fingrarna*.
OK, nog smörat för den något äldre åldern, dvs den med hus villa och volvo.

Efter skolavslutningen tog jag och Ellie åter upp vår bekantskap på riktigt genom att göra en stor kompromiss - hon ville åka till Borås för att handla julklappar och jag sa OK ifall vi kollade på biopremiären av Förtrollad, en underbar film. Med inslag från alla de prinsessagor jag velat vara en del av när jag var yngre samt en helt ny historia, för sagan tog delvis plats i NewYork som tydligen inte är en romantisk och trevlig stad. Filmen innehöll självklart en ond styvmor som kom med underbara kommentarer samt en mycket söt men ack så korkad prins som i verkligheten var så självupptagen så det var löjligtroligt och en tjänare som annars spelat rollen som Skabbers männskligagestalt i HarryPotter, och han kommer för mig alltid vara en råtta. Så Skabbers (som i filmen inte alls hette så) frågade prinsen: Sir, do you like yourself?  Och den dumme självupptagne prinsen såg frågande på honom och svarade: What's not to like?! Härligt härligt. Underbar underbar film. Det var jag och Ellie och alla treåringar som dragit dit sina mammor för att titta. Och det var jag som började med en liten låg applåd i slutet av ren spontanitet och det var många som följde mitt expemel (ni ser här vilken förebild jag är för många unga då jag vågar ta initiativet och följa mina handklappningsreflexer) tills en liten pojke säger "Varför klappar alla?" Och salongen tystnade. Tack så väldigt för det, det var som om alla gläjde och julkänsla bara rann ur kroppen på mig. Han var precis som en Dementor i HarryPotter, runt honom blir det kallt och man tror aldrig man ska kunna bli glad igen. Usch för att uppfostra sådana barn!

Jag hoppas verkligen att ni uppmärksammade mitt påhopp mot den yngre generationen för det är inte varje dag ett sådant kommer från mig då barn i allmänhet är så söta, som grannpojken som skrattar så fort jag är i närheten ohc är så söt i tomteluva :)

Nu är det dags att sjunka ner i relaxfåtöljen och fördriva tiden med Stolthet och Fördom (För av någon konstig anledning har inga affärer öppet kvart över 7 en lördagmorgon. Inte ens mitt älskade ICA) 

GodJul på er allesammans :)

... ja detta var vad Ulla Zander hade för visdomsord att ge oss när det gäller utsökt julmat.

Det otroligt intressanta inlägg jag gått och glatt mig åt hela dagen har tyvärr flugit ur tankarna - I was swept away av en trevlig GodJul hälsning.

Och en ännu trevligare överrasking väntade mig när jag kom hem:
(För alla som tydligen inte kopplade det i förra inlägg så ägde ingen RIKTIG förlovning rum mellan de två parterna) Istället kan jag berätta att jag är numer bjuden på ett riktigt BRÖLLOP, det är kusse-lussen som i somras besvarade frågan om hur han skulle fira semestern med "Jag ska åka till Thailand och hämta mig en fru" som kommit hem med sin svenska (hon var bara där som volontär i en kort tid, men trots detta gav det upphov till kommentaren) Elin Wester. Det kan ju poängteras att de inte var tillsammans när hon åkte ner men nu om 85 dagar är dags för bröllop, I like :) Mattias är en cooling, och tillsammans med alla barnteckningar på min vägg sitter även en gubbe nerplitad av honom från släktkalaset 2005. Jag tycker om Mattias och han tycker om Elin Wester det är tydligt och därför tycker jag om Elin Wester men mest av allt gillar jag bröllop :)

Nog om det nu.

Jag skulle kunna förundra mig över varför pseudonymen  "Charming  man"  bevärdigat med en kommentar ända från Ystad...

Eller  JO nu slog det mig! Jag minns vad jag skulle skrivit ifrån början!
Underbara lärare som ger upphov till  så stora samtalsämnen :)
Jag har tänkt pålysa att lilarandiga strumpor är skrattretande (på ett snällt och trevlig sätt) vare sig de sitter på man eller kvinna, och alla härliga blandningar er fantasi kan komma på. Att dessutom matcha strumorna med idel svarta kläder så att strumporna skiner upp både utstyrseln och tillvaron är nästan ännu roligare. Ifall man tillråga på allt inte uppträder särskilt manligt (vilket i det här fallet är mycket utpräglat och uppskattat) gör att ajg knappt vet vart jag ska ta vägen. A vision det kan jag tala om. För alla som inte var på vår sista lektion för dagen kan jag säga att ni missade mer än dumlekolorna Sarah bjöd på!
Läraren som jag förövrigt inte vill nämna vid man då jag så brutalt kritiserat strumpvalet, är en mycket omtyckt lärare, en av de allra bästa vi tyvärr inte fick behålla. En saknad lärare som höll i vårt sista prov i detta ämne. Och som ja, talar på ett sätt som skapar glädje och ohjälpliga fniss hos åhörarna. En lärare som säger mycket bra saker om man kan ignorera tonen. Som sagt, en av mina favoriter och strumporna kommer bli ett minne från Tingsholm det vill jag lova.
Så för alla som tänkt ge bort lilarandiga strumpor i julklapp till en nära och kär bekant vill jag ge ett visdomens ord: Bränn strumporna och ge dem askan istället, den kanske de har vett att inte klä på sig. För det var mest vad strumporna liknade; en present från gammelfaster Agda som ville ge bort något hippt till sin alternative släkting utan att reflektera över att han blivit vuxen och dessutom är man.

Ja det var allt för mig denna gång. Ha en fortsatt trevlig afton! 

Idag har jag haft ett rättskunskapsprov och det enda jag kunde var vad som händer om någon dör. Så om ni har några frågor på den punkten när någon nära dör så kan jag berätta om ni får roffa åt er pengar eller inte. Kapitlet om äktenskap vs. sambo gjorde mig förskräckt då jag upptäckte att det nästan aldrig gynnar en att skiljas, för om personen du råkat gifta dig med verkligen är mycket rikare än dig så har ni säkert skrivit ett äktenskapsförord så att du ändå inte får några pengar. Suck. Jag kommer aldrig bli rik. (Ja det är kapitalisten i mig som kom fram under provet)

Trots min pessimism gentemot skiljsmässa (vilket ju är bra att kunna undvika och något jag vågar säga högt) och min nyfunna optimism gentemot närståendes död, så var jag mycket lycklig över att vara åskådare till en förlovning under förmiddagen. (Att förlova sig medför förresten inte längre någon juridisk bindning mellan parterna för den som ville veta.) I vilket fall var vi alla mycket glada över att de tu kära barnen äntligen fick fram sin lilla förfrågan som inkluderar en vacker klänning och en frack, så glada att vi nästan väntade oss att få se en glimmande ring eller som Johanna sa åtminstone lite grovhångel uppe på bordet. Det fick vi inte och tur är väl det, för vad skulle den berörda pojkvännen då säga? Ja nu är det i alla fall officiellt: Alex har frågat Ida och Ida har frågat Alex och gemensamt har de bestämt sig för att gå på balen tillsammans :)

Dagen som följer efter idag är en mycket ovanlig sådan, den upplevs bara en gång. Min mamma blir nämligen ett helt år äldre bara över natten, men som vanligt så är det skam att fråga om en kvinnas ålder så jag vågar inte förtälja hur många år gammal hon faktiskt blir. I vilket fall har jag suttit och knepat och knåpat ihop en liten sak tillsammans med min HarryPotter :)

Idag tänkte jag också avsluta dagens inlägg med dagens onödigaste ord: approximalt - VEM vet vad det betyder?! (Och ja Helge du vet säkert, men du gillts inte)

Jo, nu är jag uppdaterad.
Nu har jag läst Johannas, Enas och Elins blogg.
Och jag sitter åter ensam i biblioteket och inväntar en körlektion medan alla andra antingen gått hem eller gått till AD6 för att titta på TeamAmerica med min man (ja det är tydligt att jag själv inte är medveten om allt i mitt liv men det kan tyckas att en sådan detalj inte borde undgått mig, dock litar jag till mitt stilla sinne som säger att alla är sinnessjuka och att Ena har rätt vad gäller vissa saker).

Idag är det Åsundsholm som blir avstigningshållplats för mig och det är ett luciafölje som blir aktiviteten. Det känns en aning konstigt att åka dit då Mia-Maria fortfarande har sitt tillhåll i Italien men jag skall göra mitt bästa.
Det rä sex dagar kvar till hemkomsten - LÄNGTAR
Det är en hel del minnen från Åsundsholm och Mia-Marias hur med omnejd som jag samlat på mig under sommaren, som att rensa ogräs i otrolig hastighet (och tycka det är roligt), som att bada mitt i natten under samtalet om räkor kräftor och annat som hör havet till, som att åka inlines med oklanderlig perfektion och titta på how to lose a guy in ten days avsevärt fler antal gånger än jag någonsin sett en film tidigare - och fortfarande tycka  att den behåller sin charm. Ja det är med visst vemod ja tänker vistas i trakterna denna gång utan Mia-Maria.

Igår morse när jag vaknade var klockan inte 04 än, men jag klev upp och stod vid bussen från skolan före 06. Till min brors förtret hade jag mellan de båda klockslagen utövat min otroliga sångröst på morgonen och kraxat diverse vackra skalor som inte uppskattats.
Dagen förflöt med ont i ryggen, svimningar (inte jag), saft, lussekatter, stearin och eld och ont i hårbotten.
Idag när jag vaknade hade jag av någon konstig anledning inte lika mycket hår kvar som jag haft morgonen innan. Ack, skalligheten kommer närmare.

Annan fakta ä att jag köpt exakt noll julklappar och att det idag är tio dagar kvar till julafton.
När är det tänkt att julfriden skall infinna sig?!

På inrådan av Johanna och i brist på intressant sysselsättning den kommande timman tänker jag nu förgylla livet för er som tar er tiden att läsa mina små anteckningar.

Dagen började som en helt vanlig dag och verkade förbli sådan fram till lunch (förtom att den viss oskar "råkade" försäga sig om diverse privat fakta om min otroligt händelselösa debut som bilförare).
Under lunchtimman hann dock sanningen om SP3:s ekonomer åter ikapp mig - för ett ögonblick hade jag inbillat mig att vi var en klass med mogna och ansvarsfulla individer (jag räknar här inte dagens tidiga redovisning av Stefan och Wessbo där resten av killarna gav tips från coachen med bland annat inslag som "visa hud" eller "känn musiken" eller "agera Gösta" under skratt från diverse håll).

Under lunchen som sagt; Jimmy gav mig och Ena en skvätt av dåligt samvete då vi inte satt oss vid honom - något vi nu vet att vi heller aldrig bör göra - som gjorde att vi genast bytte bord. Bordet fylldes sedan av diverse manliga individer från klassen (samt Elin) och det verkade gå lugnt till ända tills Jimmy helt plötsligt satt med ett söndersmulat knäckebröd i sin hand som klistrades fast med hjälp av smöret. Små känckebrödsbitar spreds snabbt coh ver hela honom och då han snäll och duktig som han är (hrm) gick för att torka bort det värsta var Oskar i farten med ett vattenglas som "spilldes" över Jimmys ofantligt tilltagna portion. Detta resluterade i att Jimmy kastade innehållet av ett fullt vattenglas över Johan Wessbo som duckade och vatten fläckade de små söta handelsettornas klädnader. Wessbo är inte sämre (bättre) han än att han grabbade tag i sitt glas med mjölk som hot, men Jimmys retur med en fulladdad gaffel potatismos avskräckte för en sekund och vi små oskyldiga flickor började andas på nytt.

Dock slutar äventyret inte här för påväg ut får Wessbo en snilleblixt som sänd från ovan, att kryddlocket går att skruva av så när Jimmy tar de första lugna stegen mot matsalsutgången hejdas han och springer sedan med halva sin tallrik fisk och potatismos för glatta livet med Johan jagandes bakom sig hållandes i grillkryddan. Då de försvann ur vår åsyn kom vi aldrig på det klara med resultatet av denna jakt men på något sätt måste Jimmy vunnit kampen och vi trodde i våra stilla sinnen att det var slut. Men ack nej, med en Wessbo i klassen går inge3n säker utan när man minst anar det (dvs i Jimmys fall när man precis haft betygssamtal inne på samhällsinstitutionen) blir man överfallen, i detta fall nertvingad på golvet och får en full PET-flaska med vatten och omsorgsfullt spottat saliv över sig både i hår och över kläder, varpå Jimmy lyfter en papperskorg och följer efter Johan som tagit till flykten. Hur denna historia slutar vet vi inte heller då skådespelet återigen försvann utom synhåll, men från säkra källor har vi hört att Jimmy har en innestående hämndaktion, varpå vi gissar att Johan vann striden för denna gång och bör vara på sin vakt.

Detta Johanna, var alltså lunchrasten sedd ur mitt, Elins och Enas perspektiv.

Fortfarande har jag drygt 40 minuter att ta död på och ja, jag tänker fylla en del av dem.

Tex. skulle jag kunna säga att jag under senaste halvår utvecklat ett berättigat hat gentemot frisörer (dok har jag själv endast klippt mig en gång under denna period och var förhållandevis nöjd)

Sedan kan jag också påpeka att Sveriges flagga må vara vacker om man så tycker men att ta på sig den är att gå ett steg för långt. (Även om det inte är själva flaggan utan bara dess färger man kombinerar så går man över gränsen.)

Vad finns mer att berätta om dagen?
Falska anklagelser har inkommit från kyrkligan håll rörande min motvilja att hälsa på diverse medlemmar - shame on you, jag år både social och trevlig ;)

En annan stor upptäckt (i brist på annat) är att vårt bibliotek tydligen förgyllts med en TV, sen när då?!

Tydligen skall jag inte sitta här längre då många datorer i biblioteket är upptagna och vissa elever skall göra skolarbete, så jag böjern mig för överheten och följer reglerna. Jasg är en ansvarsfull blivande student :P

/Therese

Här sitter ajg en söndag kväll och försöker uppskatta livet som just nu är i stort behov av juridiska problem, jag skulle behöva genomgå alla dessa procedurer som står att läsa om för att få in dem i mitt fullpackade huvud.
Efter varje prov skall en obligatorisk rensning av allt föregående prov innehållit genast starta, det är på grund av detta man aldrig kommer ihåg varken frågorna eller svaren man skrivit dagen efter provet, all kunskap skall vara utrensad. Annars klarar man inte av att suga i sig ny kunskap för att sedan spotta upp den lagom till nästa eldprov och sedan låta den uppspottade kunskapen sköljas bort likt ett höstregn. Detta är ungdomens vardag. Det skall vara så.

Dock har denna mekanism krånglat för mig på senaste tiden; vissa saker vi lär oss har en tendens att vara ganska intressanta och min kropp gör allt i dess makt för att behålla den i kroppen. Vilket till en början kan tyckas alldeles utmärkt och förträffligt, men nu, efter 11½ år i skolbänken är mitt huvud så fullt att det inte kan ta upp mer näring i form av kunskap och då utrensningsmekanismen verkar vara satt ur spel är det knappt ide för mig att plugga längre. Jag har ännu inte stött på några juridiska problem men hoppas kunna uppbåda detta till tisdag, jag behöver ett brottmål, ett tvistemål, ett dödsfall (arvsrätten), en sambo samt en man och gärna ett par barn både utanför och inom äktenskapet så att vi kan krångla till det i alla möjliga konstalationer så vi skiljer oss, för självklart finns det ingen som längre tror på den eviga och älskavärda livslånga förtrogna kärleken. På tisdag var provet ja, det är två dagar eller snarare ungefär 38 timmar kvar till dess. Kan någon kirra lite vackert?

Själv hade jag tänkt att avreagera mig lite via msn och föra en logisk konversation med Ena så att jag skulle förstå allt sammans, men nejnej tro inte att hon fanns att tillgå nu i nödens timma, jag är lämnad i min ensamhet. Och JA, känn piken. ;)

...Det konstaterandet gjordes under natten i rummet brevid mitt, och det kan ju tyckas vad det vill om den saken.

Idag har det suttit tre mjölkmustacher vid mitt köksbord
Och jag har lärt mig att mackaroner, ketchup och falukorv är grejen när man befinner sig i den allra bästa av åldrar.
Samt att man inte kan äta om inte ens bil står på bordet.
Och att det är mycket mycket viktigt att ha SIN EGEN godispåse.
En av de bästa sakerna med att mamma sitter barnvakt en lördag är att lördagsgodiset på ett magiskt sätt återfår sin betydelse och sin givna plats som familjens centrum.
Något annat som händer är att man blir mött i dörren inte endast av en slemmig hund utan också av söta SMÅ människor med choklad runt munnen och på fingrarna.
Samt att någon alltid undrar vart man är och tycker det är ett äventyr att besöka källaren
En annnan insikt jag fått är att Antz is da living shit - och att det kan få även min mor att bänka sig framför tv:n i en och en halv timma.
Samt att leenden alltid akn bli större och händer alltid mer kletiga.

Sista dagen på kneget idag, men jag längtar till sommaren då det blir på allvar, ICA is my life :D
Jag läste förövrigt mitt horoskop under rasten då det stod att "rar kärlek fanns att vänta just på arbetsplatsen", då kände jag att denna kärlek fick snabba sig en aning, och visst fick jag en trevlig arbetsdag men någon rar kärlek fanns inte i sikte... Rackarns.. HAHA!

Kussen har förresten gjort ett utomordentligt jobb idag innehållandes ljus och krona och röda band och en vit nattsärk. Något jag grubblat över och kommit fram till dessa dagar är att bonader på huvudet gör det ansträngande att le, mina skrattmuskler klarar inte pressen.

En till sak med barn förresten: coola barn har hängslebyxor.
(Och jag behöver väl knappast påpeka att en av de tre mjölkmustacherna var jag. Äntligen får jag lite utlopp för min mindre mogna sida. Lovely)

Take care!

Det är härligt när människor är kreativa nog att kommentera min blogg. Ännu trevligare när de ställer en liten fråga, men HUR ska jag kunna svara på den om du inte lämnar en address Samuel?! I vilket fall var pepparkakan yummi-yummi :)

Idag har min talbok infunnit sig på stadsbiblioteket, det skall bli mitt jullovs räddning. LÄNGTAN

För att sammanfatta dagen har jag sysslat med sång, ringt en gammal vän, fixat och trixat i det dataprogrammet jag är grym i (inte), samt svarat rätt på veckans nutidsfrågor. Jepp, jag är uppdaterad, jag vet allt om nutidens olika samhällen. Skulle nåstan kunna konvertera till Elins och Johannas klass, men varför när man kan glänsa i sin egen ;)

Det är en knapp kvart kvar på House och dem tänker jag njuta av.
Take care!

Och jag vill särskilt uppmärksamma att det visst går att leva utan syre.
Jag kirrat i över en halvtimma fö jag hade ljus runt hela mig som bara sög upp det jag velat andas.
Skakis och med skallrande tänder lyckades ajg dessutom leverera en såg, sug på den kära vänner. Den bedriften går inte av för hackor ;)

Lucia är igång nu och det är trevligt trevligt.
Advent är en härlig period.
Trots detta känner jag stor lust att ej kliva ur sängen under morgondagen.
Äta choklad, dricka te, kanske om jag är hurtig ta en kort promenad och om andan faller på laga lite knäck.
Det är så jag önskat att morgondagen sett ut. Den som lever får se hur det blir med den saken men jag vill hävda att det knappast sker i detta liv...

Snart dags att ta tag i livet och sätta sig coh knåpa ihop 51 rader (det är typ 510 ord va?) och detta borde inte kännas särskilt betungande men trot eller ej så är det inte vad jag längtar efter just ikväll.

Sa jag förresten att min väckarklocka klämtade och pinglade så vacker 04.03 i morse och det var bara att niga fint, krypa upp ur sängen och huttra lite. Så går det då skolan suger livskraften ur de små stackars barnen. Och sömnen ur stackars mig.

Svenska står som sagt på schemat, och visst är det tur att Vanya vet?!

Suck

(Och JA jag har läst Enas nya blogg coh konstaterat att pessimism borde bli ett mer förekommand ämne för min blogg)