theresecarlsen

Då jag efter att ha läst Johanna-Banans inlägg om spindlar som ovälkomna gäster känner jag mig tvingad att bräcka henne. (Vilket i detta fall inte är särskilt svårt)

Då man som jag i tre år fått höra en galen Johan skrika: "Alle få va me!" känner man sig ganska så inkörd på spåret att allt och alla är välkomna in i gemenskapen. Jag trodde mig besitta en kärlek i mitt hjärterum som kunde ge alla stjärterum. Men icke.

Vi har, sedan någon vecka tillbaka, en - och förmodligen flera - ovälkommen gäst på min kära folkhögskola. Just i den byggnaden där jag råkar ha mitt korridorsrum.
Förmodligen kom denna där in i värmen för att under lovet se till att inget av det vi lämnat i matväg gick till spillo.
Vi har en krabat, ett skadedjur, som bor bakom micron i köket och i soffan i vårt sällskapsrum.
Vi har en inneboende i form av en mus. Och min rörelseyta har drastiskt förminskats.
Men mat och gemenskap är väl ändå överskattat?
Jag har clementiner på min rum och roar mig med att anordna dejtkvällar för mig själv. Jag och jag brukar alltså tända ljus, äta clementin och njuta av vår trevliga samvaro och våra oftast obefintliga meningsskiljaktigheter.

Men trots denna feminina sida och denna skräck för en sådan ohygglig best så vill jag poängtera att det var jag och ingen annan som stod för spindelmassakern i min kära före detta oslosambos krypin för snart två veckor sedan. Det är alltså jag som är MANNEN.
Yeah