Om att ta det som en man
Liksom sig bör följs lovstarten av en rejäl förkylning, kanske till följd av en natts rännande ute i vit särk med tänt ljus i hand och rött band i midjan...
För att prova något nytt bestämde jag under förmiddagen att jag skulle ta det som en man; det vill säga bädda ner mig framför tv:n med allehandaförkylningsmediciner, vara riktigt ömklig och tycka synd om mig själv. Precis som en riktig karl ska.
Jag tröttnade efter några timmar. Tog ett nytt beslut som innebar en friskförklaring. Gjorde mig iordning, gick på körövning, hälsade på min bror, knåpade ihop hemligheter inför söndagens konsert och var alltigenom aktiv och effektiv. Precis så som kvinnor ofta har en tendens att vara.
Sedan kom bakslaget. Jag började packa upp mina väskor som rymmer allt du kan tänka dig att jag behövt under fyra månader och mer. (Fråga Nidde för han fick köra hem dem och bära in dem.) Det gick inte. Min garderob måste ha krymt, för den var full redan innan jag börjat och jag har nu fått bära ner mer än hälften av mina tillhörigheter till källaren. För att inte tala om att jag fått slänga kläder och att det fortfarande finns flera ouppackade väskor. Tillråga på allt fick jag feber.
Hädanefter skall jag alltid bete mig som en man när jag blir sjuk. Och så ska jag skaffa en fru som kan passa upp på mig och packa upp mina saker. Men det måste vara en ganska händig fru, för hon måste bygga mig en ny garderob.
Att vara förkyld när man inte har tid med det, det är verkligen sämst.
Att ha en alldeles för liten garderob är snäppet värre.
För att prova något nytt bestämde jag under förmiddagen att jag skulle ta det som en man; det vill säga bädda ner mig framför tv:n med allehandaförkylningsmediciner, vara riktigt ömklig och tycka synd om mig själv. Precis som en riktig karl ska.
Jag tröttnade efter några timmar. Tog ett nytt beslut som innebar en friskförklaring. Gjorde mig iordning, gick på körövning, hälsade på min bror, knåpade ihop hemligheter inför söndagens konsert och var alltigenom aktiv och effektiv. Precis så som kvinnor ofta har en tendens att vara.
Sedan kom bakslaget. Jag började packa upp mina väskor som rymmer allt du kan tänka dig att jag behövt under fyra månader och mer. (Fråga Nidde för han fick köra hem dem och bära in dem.) Det gick inte. Min garderob måste ha krymt, för den var full redan innan jag börjat och jag har nu fått bära ner mer än hälften av mina tillhörigheter till källaren. För att inte tala om att jag fått slänga kläder och att det fortfarande finns flera ouppackade väskor. Tillråga på allt fick jag feber.
Hädanefter skall jag alltid bete mig som en man när jag blir sjuk. Och så ska jag skaffa en fru som kan passa upp på mig och packa upp mina saker. Men det måste vara en ganska händig fru, för hon måste bygga mig en ny garderob.
Att vara förkyld när man inte har tid med det, det är verkligen sämst.
Att ha en alldeles för liten garderob är snäppet värre.
Kommentarer
Trackback
