theresecarlsen

Scouter eller inte scouter - Gud, eller åtminstone pastorn var på vår sida och vi fick stanna hemma över lördagen. Det blev bullbak, guittarhero, pizza och alldeles för mycket OS hos vår ungdomsledare Hanna.

På söndagmorgon hade vi dock ingen ursäkt längre utan vi packade in våra saker i bilen och körde iväg.

Iväg som i...

...rakt ut i  skogen

...stället där ingen täckning finns och man inte ens kan ringa 112 om man skulle behöva.

...vakuumtoalett

för att bara nämna något av våra upplevelser.

Det var iglogörning, bastu, fruktsoppa värmd på spritkök, miljonbiffar och annan påhittat mat, snö, mer snö, och ännu mer snö.

Jag tyckte bäst om sagostunden. Eller när vi ritade.

Då inte så mycket annat finns att berätta kommer här en kommentar av Filip i början av vår hemfärd (fritt återgiven):

"En postlåda. Så sjuuuuukt jobbigt för brevbäraren att behöva åka hit ut för att tömma postlådan."

Min spontana tanke är att brevbäraren ändå behöver åka dit eftersom det fanns flera brevlådor intill. (Vart de gick är dock ett mysterium då landskapet var i princip öde) Min nästa tanke var att det är en brevbärares jobb att åka bil, och jag tror inte det gör honom/henne så mycket om det är en lite längre sträcka utan post eller ej. Men det är ju bara vad jag tänker.

Väl hemma innan det andra i teamet infunnit sig säger Filip en till sak, denna gång med ett drömmande ansiktsuttryck:

"Oh, tänk en varm dusch nu ...och en klädnypa för näsan!!"

Det är vår Motaladusch det, den som luktar hundpiss i hörnen. Själv nöjde jag mig med att tvätta hår och fötter i vårt handfat...

Jag vet förresten inte om jag nämnt det, men det har påbörjats en jakt på mogenhet och vuxenstatus. Ett  kaffedrickar grej. Den har numera avslutats. Efter 11 års försök av och till bestämde jag mig för att lyckas, och ja man skulle kunna säga att jag var på god väg. Då några dagar gått - några dagar som startade med babykaffe (smörkolakaffe) och avslutades med neskaffe, alltihop tillsammans med mjölk och tilltugg - var jag beredd att säga att kaffe inte där gott, men går att förtära vid behov utan att grimasera. Därmed tyckte jag mig kunna säga att jag numera KAN dricka kaffe och får tillgodoräkna mig den vuxenpoängen och kan sluta dricka kaffe, förutom i yttersta nödfall.

Dagen efter detta var en söndag, dagen för scoutläger. Jag visste att jag inte behövde dricka kaffe. Men jag var så fruktansvärt frusen och tänkte att ja, kaffe är ju ändå varmt så jag kan ju göra det för värmens skull, eftersom det inte finns något annat varmt alternativ. Där raserades hela min strävan. Scoutkaffet var så fruktansvärt äckligt att jag ville skrika. Och till råga på allt så hittade jag téet sen. SÄMST. Då kom jag till insikt, det är aldrig, och då menar jag ALDRIG värt att försöka lära dricka något man inte tycker om, för det finns alltid goda alternativ. Och nu kan jag ta alla gamlas stränga blickar och jag skulle kunna åka hem till en blivande svärfar och säga kaffe - nej tack. För jag är en tédrickare. Och visst ligger det några vuxenpoäng i att komma till insikt om vem man är? Eller?! ;)

Ha det gott kära vänner

Drick mycket té och var glada.

Ät gärna en mazarin och en chokladboll också. Det ska jag göra! :D