Det är en dag då...
Idag är en dag då man skulle kunna titta på resor söderut och tråna.
Det är också en dag då man skulle kunna gå på två gudstjänster, gå på icamaxi för tredje dagen i rad, laga söndagsmiddag, gratulera en vän, glömma bort melodin på sången man sjunger, fila naglarna, träffa nya bekanta, be killen på videoett om ett bra filmtips och efter att man hyrt filmen komma på att man redan sett den.
Det är en dag då det är 11 minusgrader i Skänninge men bara 1 minusgrad i Motala - det är rena våryran.
Det är en dag värd att spenderas i mjukisdress som inte fick plats i resväskan.
En dag att tänka tillbaka på gårdagens kalas-konsert med Benjamin Trossö.
Det är en dag i Motala. Där jag kommer befinna mig i tre veckor framåt.
Än så länge har vi haft mycket att göra och egentligten har inga fantastiskt roliga incidenter inträffat. Förutom kanske när Amanda beslöt att guida oss igenom experimentet att sätta ett tuggummi i näsan...
Vi bor på samma ställe, men har fått ett nytt sound i vår bostad. Det låter ungefär såhär: Iiiiiiiiiiiiih iiih oiiiiiiiih ih iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih osv. Hela natten. Hela dagen. Hela natten. Hela dagen. Hela... ja ni fattar. Lovely. Vi har fått höra att det kan vara en råtta, ja kanske två som kommunicerar med varandra. Men kanske tror vi mer på att det skulle vara ventilationen som på något sätt fått spatt. Eller spader.
Oljud eller inte - här ska sovas så det står härliga till! Och imorgon ska jag försöka luska fram åtminstone ett äventyr värt att berätta om.
Take care now Bye bye then!
