theresecarlsen

När någon annan säger "Nu är hon borta" säger någon annan på andra sidan "Nu kommer hon".
En ny resa ska snart börja. Jag ska åka hemifrån och komma hem. Det är en lustig känsla.
Jag har laddat upp med familjeträff- och gemenskapsminnen och stunder som förhoppningsvis ska räcka fram till julafton.
Men jag vill ge alla en uppmaning:
Älska Ulricehamn och de människor som bor där, gör det. För de är alla värda att älskas!

På bussen idag har jag tänkt lägga in en stöt på en riktig pingla. Jag ska mingla med min alldeles egen Johanna-Banan (som jag inte alls delar med hennes pojkvän och lesbianlover).
Smack!

Ni får ursäkta upprepningen, men jag ahr inte gjort annat än åkt buss dessa två helger och således är det bussfärder jag berättar om. Förra veckan var det busschafförer, denna vecka blir det bussresenärer - för omväxlingsskull.
    Redan innan bussen lämnat Oslogalleria fann jag min första reseflört. Det var kärlek vid första ögonkastet, något som aldrig hänt mig innan. För ovanlighetsskull fann jag mig själv i hunkdelen av bussen, beståendes av endast pojkar och lilla jag. (Denna del låg precis vid toaletten där det ganska snart blev stopp och så satt vi i urinlukten, yummi!) Hur som helst, tillbaka till den lagomsnygge svensk jag fick slå mig ner brevid i den överfulla bussen. Jag har aldrig trivts med att sitta vid mittgången och för att ignorera detta låter jag munnen gå, den kan inte hejdas. I somras hann jag inte ens slå mig ner på flyget till Turkiet innan jag visste att mina "flyggranner" hette Olle och Malin, var X antal år gamla och kom ifrån ett ställa någonstans strax utanför Göteborg, vars namn jag inte la på minnet.
    Vårt första busstamtal förutom "Du får gärna sitta här" åtföljt av "tack" handlade om säkerhetsbältet, det varade i 3 ½ minut. Sedan tog han upp en bok jag desperat försökte tjuvkika i, den hade diagram och massor av konstiga ord. Jag hade velat fråga vad den handlade om, men jag ville inte verka alltför nyfiken och framfusig såhär i början av vårt förhållande så jag förblev tyst. För att vara vänlig sa jag att kan fick tända en lampa om han ville.
    Två timmar senare pratade vi igen; han gav en kommentar om kylan och jag "hmm"ade. Vår tysta men ack så kärlekslösa färd (ja, det smärtar mig att säga det, men förhållandet utvecklades inte lika fort som jag först trott att det skulle) medförde att jag börrjade msygtitta på filmen killen på andra sidan mittgången såg, något jag senare märkte att även killen bakom honom gjorde. Det blev liksom bussbio i hemlighet.
    När vi kom fram till Göteborg fick jag väcka min sovande prins och DÅ mina damer och herrar, fick han mål i munn. Här har jag suttit i fyra timmar och vänta på att han ska öppna munne och besvara min kärlek men icke, han väntar tills vi är framme innan han börjar spotta ut ord och frågor i rasande fart. En sådan gubbe kan jag nite ha. Jag slog upp förlovnigen där och då, tog mitt pick och pack och satte mig på BurgerKing med en människa som var betydligt mer talför redan från start. (Jepp Johanna-Banan, SR - du förstår förkortningen - pratar och ÄR mycket trevlig precis som alla andra redan tycks ha upptäckt.) Och efter 1½ timmas väntetid beslöt vi att påbörja den sista etappen på resan tillsammans.

Morgonen efter, fortfarande förkrossad över min förlorade fästman, hälsade jag på min läkare och fick en hand nästan fastlimmad i huvudet vilket nästan innebar en weekend i Kalmar. Men den sagan kan vi ta en annan gång. Nu mina små kära ska jag krypa till kojs för att gratta pappa tidigt på Farsdag the preview, han nöjer sig inte med en söndag den gubben... ;)

Tacka vet jag Sverige!
Missförstå mig rätt, för jag älskar Norge och Oslo, men efter 1 ½ månad av buttra kassörskor som endast yttrar två ord: "kasse?", "kvittering?" och busschaufförer som aldrig öppnar munnen och som aldrig är i tid och som ibland glömmer bort att komma alls, så är det skönt att vara i Sverige ett kort ögonblick. Den förste chaufföeren från Oslo var en göteborgare ända in i själen, det var en go' gobbe så det stod härliga till, och vid bussbytet i Göteborg satt en riktig hurtbulle bakom ratten. Han borde satsat på en karriär som stå-upp komiker eller radiopratare för han pratade nästanhalva vägen till Borås och höll oss på gott humör. En förstklassig chaufför som kallas Kjelle.

Vi har nu varje dag, efter att Johanna börjat på sitt säljjobb, fått höra hur många norrmänn som tycker att hon är "pen" och "beautiful", (och de är en stor skara). De senaste dagarna har vi också förstått att inte bara normänn fastnar för denna läckra Ulricehamnspärla, utan även svenska guttar. I tisdags skaffade Johanna-Banan alltså vänner från Mariestad. Och rar som hon är ville hon även ge oss andra ett socialt umgänge. Således fick vi herrbesök, till min stora glädje och Enas stora förtret, av två pojkar vid namn Joel och Daniel som spelar bowling, (inte bowlar) och som under sin vistele i Oslo sov i samma säng.
Kvällen blev trevlig, om än inte så ung som den borde, och dagen efter fick Johanna ett litet ömhetsbevis i from av ett sms. Men den stora frågan, när man avslutar ett sms med endast ett stort "K" blir givetvis: "K" som i vad?
"K" som i Kram
"K" som i Kyss
"K" som i Kalle Anka
"K" som i Kärlek
"K" som i Kannibal
Det finns så många ord på "K"...

Jag vet att jag inte alltid tar mig tid før dig. Førlåt.
Men nu har jag æntligen sprungit  till biblioteket.
Det ær næmligen så att jag ær den enda i vår lægenhet som inte har tilltræde till en dator precis exakt nær jag ønskar.
Johanna-Banan och Ena har sina pojkvænnersdatorer (och de har sina pojkvænner), Elin har en dator att anvænda på Evita (och en galen chefs pojkvænn, också på Evita Espressobar). Men nu ær jag hær.
En førkylning, ett førældrabesøk med MAT och mikro, några turer i parken dær jag och Elin ska gifta oss (inte med varandra vad vi vet) och en del øvertid på jobbet ær ungefær vad som hunnits med.
Om jag inte berættat det så fungerar vår tvættmaskin fortfarande inte s vi bær tvætt  tværs genom Oslo ett par gånger i veckan och får herrbesøk till kvællen - endast och allenast før att vi ska slippa bæra tvætten tillbaka sjælva :)

Det ær konstigt med stora - eller åtminstone større-æn-Ulricehamn - stæder, man træffar på så mycket. Typ som dværgar, och enda anledningen att jag kom på att det var en dværg var att nær jag var en meter bakom henne upptæckte jag att hon var aningen kortare æn jag, dærav drog jag slutsatsen... Men man ser mindre trevliga saker också tyværr, som uteliggare, alkoholister och annat. Det ær sorgligt.

Eftersom jag inte kommer øver en dator varje dag ær det bættre att skriva allt på en gång, och detta behøvde en egen øverskrift då det ær stora hændelser.

Vælkommen Zacharias! En tre och ett halvt kilo tung klump som ær efterlængtad av i efternamn heter Carlsén-Jones, Jones-Carlsén, Carlsén, Jones eller før enkelhetens skull endast Kusin. Jag lær mig næmligen aldrig. Nu finns det i alla fall tre barn i familjen Kusin, och dærmed ær førældrarna i underlæge, som sig bør. Tre ær ljuvligt.
Tripp och Trapp har fått en Trull som kallas Zach :) Och alla får se honom utom jag. Livet ær orættvist.

Något som inte har hænt æn, men som hænder om ett par dagar ær att en moster fyller jæmnt och flyr fåltet med familjen till Egypten, det kan inte vara lætt. Grattis i førskott sæger vi till Elisabeth Johansson (før hennes efternamn kan jag i alla fall).

Annars ær allt som vanligt; Elin ær bitter, Johanna pussas och Ena diskar. Kanske ær det på grund av dessa egenskaper de två sistnæmnda har pojkvænner?

Nu ær min bibliotekstid till ænda, så ni får sannolikt vænta på en uppdatering i tusen år till. Om jag inte snor en dator av Pojkvænnerna med stort P i helgen, vi får se...

En byggare vore livet, jag har insett det nu.
Før de har muskler och kan fixa saker. Bra betalt - åtminstone hær, och kan altid få arbete - åtminston hær, før hær byggs det och byggs om mest hela tiden. Alltså en muskuløs man som arbetar dygnet runt och ger mig allt som kan køpas før penger. Ge mig det och jag ska bli hemmafru med glædje och uppfostra och laga mat till ett helt fotbollslag var dag utan att klaga. Før alla vet att byggarkillar spelar fotboll och givetvis skall vi føra generna vidare. En byggare, oh ge mig en byggare!

Det ovanstående var mina kænslor før ett par dagar sedan.

Det kryllar av byggare på min væg till och från jobbet. Det kryllar också av vægbyggen, vilket gør att trafiken inte riktigt flyter som den ska. Och anledningen till alla ombyggnationer har vi också konstateret: norrmænnen kan inte gøra rætt från førsta børjan. Dærav alla vægspærrar, återvændsgrænder och enkelriktade gator som ligger kors och tværs och huller om buller och øverallt. Vægskyltar ær det inte heller så noga med, om man gør om en husfasad (och skylten i normala fall satt fæstad på denna, vilket också ær idiotiskt) så går det bra att lægga ner skylten på marken och blockera den med en byggstællning och førvænta sig att man ser skylten då det ær regn och mørkt.
Så med nærmare eftertanke ær jag nite så inne på det hær med en byggare længre. Jag skall vara fri och lycklig, liksom Marcoolio ær tjock och lycklig. Varfør min mor tyckte det var en bra albumstitel nær den skivan kom, det ær fortfarande en oløst gåta...

Bloggtorkan känns som en influensa, den drabbar alla samtidigt.
Den trofasta man, (Oscar) som skulle förtälja om min brors liv på bibelskolan för mig, har i det närmaste lagt av. Dock har han fått en utskällning och skrivit ett inlägg för att gottgöra.
Elin är den i vår lägenhet som inte uppdaterat sen flytt, Ena och Johanna har gjort det en gång på två veckor. Andra svenskar i Oslo har också börjat sacka vad gäller publisering på bloggen.
Till och med Internetfreaket i pingstkyrkan har tagit en paus.

Hur som helst vill jag berätta att jag är i småstaden denna helg för att fira bror min och den som vill kika förbi mig är så välkommen så.

Även om lilla Ulricehamn är trevligt måste jag dock hävda att Oslo har mer att erbjuda.
Vi har lots of BurgerKing på KarlJohan, stora vackra parker i plural, en opera och teater. För er som ännu inte är övertygade så vill jag också nämna att vi har ett slott. Ett riktigt, inte ett fejkslott, inte ett folketshus med belysning på kvällarna som gör att små barn (jag) tror att de kan se ända till Stockholm och vinka till kronprinsessan Viktoria och hennes söte bror Carl-Philip. För er som har problem med norrmän så kan jag informera om att det är så mycket svenskar att du inte ens behöver prata med en norrman för att få en vägbeskrivning eller beställa kaffe eller vad som helst.

Oslo har - utöver det som Ulricehamn inte har - även allt som Ulricehamn har: En vuxen Viktor Freidlitz som jonglerar där han spatserart gatan ner, en klon till Elin (dock manlig sådan), och Björn Gustavsson var hos oss INNAN han kom till föreläsningen i SimochSporthallen.
Det får förresten inte glömmas att jag igår åkte buss med Luke Skywalker och att vi har en CocaColafabrik. Punkt.

Oslo ær en underbar stad, særskilt under sommaren. Och det var sommar fram till igår. Vi har den Botaniska hagen precis brevid oss med naturhistoriska musèet, zoologiskahuset och geoligiskahuset, før att nite tala om rosor, bæckar, små vattenfall, skøna væxter, en allè och mysiga parkstigar. Vi vet var søndagsfrukosten skall førtæras.

Førsta dagen på jobbet var igår och från och med då lyfter jag kartonger, packar apoteksvaror, ryddar, står på tå, hoppar och klættrar høgt i våra varuhyllor. Allt før att vara en oværdelig och duktig lagerarbetare.
På lørdag ær det firmafest på Tusenfryd, med trerætters, tivoli och arrangerade lekar. Mixad kompott och sannolikt fruktansvært roligt. Synd bara att jag råkade dubbelboka min helg utan att vara medveten om det, men familjemys och møbelinflyttning ær vælkommet det också! Æn så længe sover två på soffan, jag på luftmadrass och Elin den glidarn i en 120 cm sægn som tydligen ær vældigt bekvæm.

Før att vi två ensamma individer i vår lægenhet inte skall vara helt utan sællskap så har Ryan och Seth blivit en del av vår nu underbara vardag. Och trots min egen brist på manlig partner så tycker jag mig kænna en man som gør allt vad pojkar skall gøra før sina flickvænner - Enas manliga partner. Han har næmligen lovat att plocka hem mer Ryan och mer Seth åt mig och Elin (och Ena och Johanna, men de kommer vara før upptagna før att hinna se OC). Før nærvarande ær det dock mitt liv som ær mest hektiskt då mitt jobb startat och jag ær den 55 åriga tanten som lægger sig en film føre de andra och går upp med solen (næstan).

Hittills har vi klarat oss med endast smærre incidenter som en høgljudd hårtork kl 07.25 (den std jag før), en utelåsning av Fluffet (den stod Elin før), ett antal tappade ficklæmpor klockan sent, (mestadels jag igen) och en førvånansvært løst sittande duschdørr i glass som tog semester och trillade loss (Elin). Annars mår vi gott och kænner oss mycket vælkomna i staden. Om jag inte  kænnt det som ett svek mot mor min att redan kalla det før hemma så hade jag kanske gjort det, men det låter vi vara osagt.

Hur som helst så hittar vi øverallt med en karta i bakfickan och næstan lika bra utan. Och jag har (snart) kommit fram och tillbaka från jobbet i två dagar utan att støta på en sjælvmordsbombare som førra gången.

Det enda tråkiga ær att turkietfærgen ær borta - den skrapades av från mina axlar under vandringen från bussterminalen och "hem" i torsdags, de væskor som hængde på mina skuldror var tunga. Så också den med hjul. MEN man kan ju nite gå i Norge och se ut som turk, en nystart krævs!

Næsta helg ær jag hemma før att fira bror min førresten, så då kan vem som vill titta in och sæga hej och få mitt norska mobilnummer. Jag ær lite før paranoid før att æmna ut det hær. Till dess får ni alla ha de!

Min tekniskerådgivare (Oscar), min bror, och alla andra jag verkar känna har rört på sig sedan sommaren. Inte bara på sig själva, utan på alla sina tillhörigheter och burit väskor. De har flyttat.
Och eftersom många jag stött på den senaste veckan undrat vad jag fortfarande gör här vill jag bara klargöra en sak:
Jag är i startgroparna. Vi hade sagt att vi flyttar i slutet av augusti och börjar jobba i september. Jag är en kvinna som håller sitt ord.
Ett kontrakt med en trevlig men ortoligt borta och flummig person (en Andres utan hans klartänkthet och hans förmåga att ha koll på allt även när han är disträ) som alltså skall föreställa vår nye hyresvärd skrevs och han städar ur sin lägenhet IDAG, men gav oss nycklar till den IGÅR...
Delar av mitt flyttlass går imorgon, delar av det gick igår. Det är 10 000 trappsteg och vi är numera 2 ofantligt starka tjejer. Vi köpte även en våningssäng som vi med gemensamma krafter och hjärnrådbråkningar och ståendes i bilsätet fick upp på taket och surrade fast allt medan en lång, osympatisk och sannolikt stark man tittade på för sitt höga nöjes skull.

Eftersom en smärre förkylning tydligen innebär att man inte är fit att lämna blod har jag en liten stund över i mitt panikpackande att knåpa på några farvälord till mitt hem, Ulricehamn och till Sverige.
För detta är farväl, åtminstone för stunden.
...
...
...
...
...
...
Min poetiska sida svek mig och jag kan inte komma på något jag vill säga, förutom att norrmänn inte använder sig av fungerande vägskyltar och att de inte pratar svenska.
Men jag säger som Peter Jöback sjunger: Jag kommer hem igen till jul.

För alla er som jag inte hinner träffa innan imorgon, det vill säga de allra flesta, så önskar jag er en otrolig höst för det tänker jag ha. Och jag vill att ni ska sakna mig riktigt mycket så att jag dör av kramar när jag kommer hem, för många kramar kommer jag inte få under hösten det är ett som är säkert; Ena och Johanna har sina Lovers i vår nya stad och Elin är en kvinna som skyr närhet. Så om jag inte lyckas finna min oljechejk illa kvickt och kommer hem en en förlovningsring som gör att jag skulle gå direkt till botten om jag hoppade från Titanic, så kommer jag nog vara i stånd att mottaga en kram från alla, eller åtminståne min familj, sen får det vara slut på pjosket.
Hur som helst, en underbar höst till Sveriges vänliga själar och en spännande höst för Norges fyra nya flickor.

Au revoir

Idag har jag verkligen, verkligen tagit tag i mitt nya liv och börjat lägga det gamla bakom mig.

Jag och Ena har shoppat loss ordentligt i Borås och vi har nu en årsranson av nudlar hemma i mitt rum, ett nytt bord och fyra stolar, diverse (om inte alla sorters) rengöringsartiklar och förbrukningsvaror. Allt som kan tänkas behövas i ett hem. Vårt "hem". Och ja, jag måste sätta situationstecken just kring det ordet, annars skulle min moder gråta blodiga tårar inuti och jag skulle heller inte kunna återvända till det stora röda huset på kullen som jag fäst mig så vid och kalla det för hemma.

I nästa vecka går flytten, och jag som knappt tycker mig ha landat än...

Hur som helst, jag har tagit mig i kragen på två sätt till:
För det första är detta invigningen av den dator jag fick experthjälp av tre blivande bibelskoleelever att välja ut för nästan en månad sedan. Och min bror har installerat Skype åt mig så att jag ska kunna ringa hem till världen och världen kunna nå mig när saknaden blir allt för stor och jag är i desperat behov av att höra röster på ett språk jag förstår.

För det andra har jag börjat knepa och knåpa med diverse tackkort som borde lämnats för åtminståne två månader sedan, men som på grund av diverse dröjesmål som mestadels inte berott på mig fortfarande inte sänts.

Jag ahr också försökt börja packetera mitt liv, helst i en enda stor resväska, men utan att skryta vill jag nog påstå att mitt liv inte rymms i en sådan. Tyvärr.

I måndags var jag kvinna och turist. Turist med karta och orienteringskunskaper som skulle uppväga ett bakvänt lokalsinne och transportera mig och min kompanjon från pplats A till plats B och tillbaka till OsloGalleria.

Jag var så kvinnlig att jag lyckades övertala mannen i vårt sällskap (med stor assistans av min kompanjon  tillika hans andra hälft) att fråga ett butiksbiträde om vägen till en gata som börjar på "Cast" och efterföljs av något som maskerats med en punkt. Smidigt att förkorta det norska gatunamnet när man vill hyra ut sin lägenhet. Ännu smidigare att inte skriva sitt namn på sin knapp i porttelefonen. Menmen, kvinna och kvinnlig var jag som sagt i måndags.

Igår var jag man och betydligt mer vilse i en ungefär lika stor stad där alla pratar svenska. Då önskade ajg att jag haft en karta eller ett annat modersmål så att jag kunnat låtsas att jag inte bodde tio mil därifrån och faktiskt varit där ett flertal gånger innan. Detta för att att min stolthet inte skulle behöva utkämpa och förlora en kamp mot min hjärna innan jag kunde fråga om en ny riktning. Jag gick åt norr, söder, öst och väst och jag kom fram. Av mig själv. Utan karta och vägvisare. Vilket gav mig ett så tort självförtroende att jag sannolikt kommer fortsätta vara man när jag är vilse. Jag tog mig från A till Q, Z och P för att tillsist komma till B och handla skor. Kanske skulle jag fortsätta vara man jämt, överallt, i alla situationer, inte bara när jag är vilse. Trots allt verkar det ju gå så bra. Ja den tanken hann jag tänka.

Påväg tillbaka insåg jag att det kan vara bra att kolla på biltrafiken och inte mötande manliga gångare när man korsar en gata, men vad ska man göra? I samma ögonblick insåg jag nämligen också att jag redan återgått till att vara kvinna...

Idag är det dags för mig att packa väskan ännu en gång och bege mig långt härifrån. Tack och lov inte med buss denna gång, inte endast med ett par skor som ger mig skoskav. Det enda som är i singular på resan jag beger mig iväg på är min vän, jag tar bara med en sådan. Ni får ha det så trevligt hemma i Sverige så hörs vi om en vecka när jag kommer hem från Turkiet :)

Tjingeling

Det är med smärta jag säger det, men jag har hittat något nytt. Något jag behöver. Du räcker inte till längre, men det var en spännande tanke att vi skulle delat nätterna ihop. Farväl, kära, oh så kära Parkbänk. För...

Aha. We got it.
Vi har kirrat biffen.
Vi har ordnat.
Vi har en vindsvåning med en tiny balkong, badkar, fönster i taket och massvis av kvadrameter vi inte räknat med.
Vi har tänkt att flytta. På riktigt.
Det är inget slott, ingen hotellsvit, men nära på för det är the penthouse och det är bäst har jag hört.
Wiii
Vi har en lägenhet :)

För att slippa svara de tre käcka arbetslösa en och en så gör jag det här istället.
Jo, möblert ska vi ha. Men jag kan bidra med en grytlapp och ett par gardinlängder, jag köpte nämligen tyg igår.

Igår var också dagen då jag fick en ny nattlig kamrat. En som behöver mig och vill ha mig nära. Den återkommande konversationen löd såhär:
- Kom.
- Jag är här. (sagt från 50 centimeters avstånd)
- Kom!
- Ja, men jag är här (sagt från 35 centimeters avstånd)
- KOM!!
- Men jag ÄR ju här. (sagt från 10 centimeters avstånd?
- Kom, KOM!
Då tänkte jag att nu får jag mig en kyss, så då gick jag. Sådant kan man ju inte syssla med på arbetstid! Har tanterna blivit alternativa nu för tiden?! Ja man kan ju undra.

Nu är det dags för mig att krypa till kojs, drömma om ljuvliga tyger och trevliga bekanta från Das Grannland. Norge kommer bli en fin tid, norrmännen verkar så sympatiska. Dock inte den arge busschaffören eller han den där självmordsbombaren. Men den historien berättar jag en annan gång!

jag ser nu att mitt adjö inlägg inte publiserats, så håll till godo! Dock är jag hemma redan imorgon med mer info.
 
Om 21 minuter bär det iväg.
Jag far till grannlandet för att söka lyckan och en lägenhet.
Inatt kom jag förresten att tänka på en sak. Våningssängar. Vi behöver två våningssängar.
För att göra inlägget ännu mer till en annons om vad som önksas köpas vill jag bara tillägga: ALLT. Vi har inget, behöver allt. Gärna nu. Gärna graatis.
Ta hand om Sverige medan jag är borta.
Tack för mig!

Det är min pappa, Bono, en kille jag gick i mellanstadiet med och en kille i min parallellklass från högstadiet.
Det finns fyra människor i universum som använder sig av färgade solglasögon, färger som lila, orange, röd och gul. Och jag har äran att leva med den ena, ha delat klassrum  med den andra och delat korridor med den tredje. Det är bara Bono kvar som jag ska ge en plats i mitt liv.
Punkt.

Att finna en halvtyken Oskar på soffan och två extra flickor i badrummet var ett drastiskt uppvaknade från kvällens tidigare event och drömmerier.
Idag har jag nämligen sett min allra vackraste vän på bioduken. Tyvärr paxad redan från start av sällskapet, Johanna har bestämt sig för att skaffa en kung. Även när vi gick ut från biografen, fyra på bredden var det kungar och drottningar hon syftade till då hon sa "vi går till och med som dem!". Själv tänkte jag på Sex and the City. Inte vet jag varför jag tyckte det låg närmare till hands att referera oss till fyra singeltjejer (dock två med sällskap) istället för två flickor och två pojkar (okej, vi vet om Elin och Johannas läggning, men de saknar något mellan benen). Hur som helst, precis som Sex and the City. Johanna har lika stort hår och lika omtänksam som Carrie. Elin är lika bitter och avskyr män lika mycket som Miranda. Jag vill gifta mig någon gång i framtiden precis lika mycket som Charlotte, och jag är lika naiv och tror att mr Charming ska gå förbi mig på gatan imorn, typ. Sist men inte minst; Ida har samma hårfärg som Samantha. Där slutar dock likheten och tur är väl det.

På tal om Ida kan man förresten inte undgå att flika in dagens kommentar:
Jag: Hur gammal är man egentligen när man slutar använda blöja?
Ida: Det har lite att göra med åldern.
Notera: hon tyckte det var ett fullgott svar och förstod inte hur det blev fel, även efter våra förklaringar.

Dagens top 2 mest horribla händelser:
1. Att få någon annans kiss avtorkat på min läppar - i bästa välmening.
2. Att komma hem till ett hus som kvällen till ära stinker av både hund (igen) och makrillfilé, bara för att jag ska trivas så bra här hemma min sista månad här, ett tag framöver.

Trots detta håller jag hoppet uppe, framtiden ser ljusare ut. Flytten till grannlandet har äntligen börjat ta fart, inte bara i huvudet. Det är typ dags att bunkra upp med torrvaror och grejer! :)

Häromdagen gjorde jag det förbjudna.
Jag läste någon annans sms utan lov. Och det som gör mig till en än värre människa är att jag godtyckligt raderade en hel del av dem. Det slog mig att det mest återkommande sms:et från mig var "Ring mig NU!", "Ring mig", "RING RING RING", och andra varianter med samma andemening. Medan min lillasyster knåpat ihop ett stort antal utförliga och till och med gulliga sms till vårt faderskap. Mina sociala skills är nog inte så bra som jag trott.

Saken blir ju förövrigt inte bättre av att jag avskärmat mig helt från omvärlden tack vare ett inaktiverat SIM-kort. Men jag överlevde som grottmänniska i hela 6 dagar innan jag resolut "stal" pappas mobil så jag åtminstone kan skicka SOS-sms eller andra nödrop vid ett sådant infall. Och givetvis för att kunna snoka och lägga min näsa i blöt och inkräkta på andras privatliv. I'm a personellspaceinvader :)

Men bara fram till morgondagen för när jag idag ringde mitt nästan dagliga samtal till tele2 sa de att ett nytt SIM-kort skulle infinna sig alldeles strax.

Efter en ljuvlig vecka med människor som inte är precis som alla andra utan lite underbarare.
Jag hade kunnat stanna resten av mitt liv, om jag fått sova lite också. För sömn hinns inte med när man ska sy maskeradkläder, gå spökrundor, bada mitt i natten, se Mr. Goran trolla, spela brännboll, ha ledarsamlingar, barnsamlingar, gemensammasamlingar, promenader i parken, söva trötta barn, hoppa studsmatta, leka under hökens vingar kom och äta före, under och efter varje aktivitet plus ett par svängar upp till slottet för en glass eller två.
Men härligt har det varit, badbadbad, mat i oändlighet, söta barn och vuxna. Ett kärt återseende med Bjärka-Säby helt enkelt. Två  missar dock: det fattades personer och min kusse passade på att vara i England när jag ville stanna i Linköping och fika. Illa.

Hur som helst är jag tillbaka, fortfarande som stenåldersmänniska då tele2 ännu inte gjort vad de lovat. Men jag tror att jag snart lärt mig.
Just nu är det omladdning; jobba två nätter och sedan ut till en kär ö: Hönö. Avec la familia tror jag, plus diverse vänner till systra mi och ett par till mig. Yey!.
Men innan dess känner jag att jag behöver inkräkta lite på det stadiga radarparet numera.

OCH Elin, Johanna och Ena, vänta bara tills ni får se vad ajg har fixat till vår lägenhet. Ena borde vänta med skräck, Elin med förtjust glädje och Johanna, ja hon får bara vänta.

Nu ska jag hoppa in i duscha och tvätta bort läger och sjövatten.
Ha det gott!

I vanliga fall räknar jag inte vuxenpoäng för jag vet att jag förlorar, för jag dricker inte kaffe och jag har inte egen bil. Eller egen bostad, eller husvagn eller sånt.
Men idag måste jag. Jag har nämligen skrivit ett kontrakt och bundit min mobil i två år. Det är ganska moget. Och oklokt tyvärr, eftersom jag inte kommer vara i Sverige tillräckligt för att kunna utnyttja det. Men hur som helst, lite vuxet var det.

Nog för att det alltid är tråkigt att sitta i telefonkö, men Tele2:s kundservice tar priset! De har nämligen ingen musik och var tionde sekund upprepar en röst: Det är fortfarande samtla framför dig i kö. Tack för att du väntar!" Inte ens så mycket som siffran i kön får man reda på. Ja jag säger då det.
En éloge till Tele2:s kundservice kille dock. Jonas tror jag att han hette. Mumma.
För tillfället känner jag att jag kan ringa Tele2 varje dag. Typ som Gessle massakrerar den stackars Marie i växeln.