Oväntad gäst: Hannibal Lector
Pappa leker med CADprogrammet på datorn och Hannibal Lector har flyttat ut ur garaget. Kort och gott; life is back to normal i det stora röda huset på kullen.
Dock har fyra underbara människor packat sina tillhörigheter och lämnat staden idag.
Fyra personer att sakna och längta efter att återse.
Förresten, för att ni ska förstå storheten och glädjen över att en gäst lämnat vår egendom, kanske jag måste berätta om vårt möte. Om hans intrång i den privata sfär som huset trots allt är, så här kommer historian:
Det är samma kväll som Sverige mosade Grekland. Snarare natt än kväll.
Trots sommaren är det kusligt mörkt på kullen där vårt hus står, och mot bättre vetande lovade jag snällt att köra in bilen i garaget. Så jag kliver ur tryggheten, ut i den mörka nattluften och känner faran krypa närmare. In i huset, en sekunds säkerhet, och sedan åter ut. Nynnandes den enda tröstande lilla melodi jag kan komma på i detta hemska ögonblick. Jord och hav och himmel är skapat utav dig. Om och om igen. Inte för att de orden var särskilt betryggande och starka, men jag visste innerst inne att resten av sången var bra, kunde bara inte minnas texten mitt i paniken. Kunde inte minnas melodin heller, men frasen tuggades på redigt. Jord och hav och himmel... är min räddning! Låser upp garagedörren och vet att något kommer flyga på mig där innifrån. Tänder lampan, väntar. Tänker att jo men jag kanske klarar det här. Faktiskt.
Tills jag ser Hannibal Lector och förstår att här slutar mitt liv. Tills jag står paralyserad, stirrandes in i bakrutan på den andra bilen vi har, den jag måste passera. Den med Hannibal Lector innuti. Han som äter människor. Sånna som jag.
Man kan ju tycka det vore hyffs av min mor att tala om när vi har främmat, men det är klart, hon kanske inte hann berätta det innan han tog henne. Trots allt har hon ju varit ganska så nära honom. Mun-mot-mun-metoden nära. Hon har hindrat honom från att dö, gjort hjärt-lungräddning på honom säkert hundratals gånger. Fast kanske den närheten gjort att han skonade henne.
Anledningen att jag sitter här idag är i vilket fall inget att undra över, även kannibaler sover, och Hannibal blundade, så jag smög tystare än en mus. Det hade absolut ingenting att göra med att han var en docka. En hjärt-lungräddningsdocka.
Hur som helst blev uppdraget slutfört, och hjärtat svaldes (endast av mig själv, inte av Hannibal) ner igen. Det slår fortfarande. Och dockan heter Hannibal. Har endast överkropp, men är så lik Anthony Hopkins att han skulle platsa på Madame Toussaudes (stava!), förutom att han inte är av vax...
Hur som helst har Lector left the building och livet har blivit som vanligt igen.
Det har regnat på skolbarnens avslutning, som är standard här i trakten. Och MerryBerry är min favorit, dock har hon fått konkurrens av särvux Peter. Han är solsken.
Dock har fyra underbara människor packat sina tillhörigheter och lämnat staden idag.
Fyra personer att sakna och längta efter att återse.
Förresten, för att ni ska förstå storheten och glädjen över att en gäst lämnat vår egendom, kanske jag måste berätta om vårt möte. Om hans intrång i den privata sfär som huset trots allt är, så här kommer historian:
Det är samma kväll som Sverige mosade Grekland. Snarare natt än kväll.
Trots sommaren är det kusligt mörkt på kullen där vårt hus står, och mot bättre vetande lovade jag snällt att köra in bilen i garaget. Så jag kliver ur tryggheten, ut i den mörka nattluften och känner faran krypa närmare. In i huset, en sekunds säkerhet, och sedan åter ut. Nynnandes den enda tröstande lilla melodi jag kan komma på i detta hemska ögonblick. Jord och hav och himmel är skapat utav dig. Om och om igen. Inte för att de orden var särskilt betryggande och starka, men jag visste innerst inne att resten av sången var bra, kunde bara inte minnas texten mitt i paniken. Kunde inte minnas melodin heller, men frasen tuggades på redigt. Jord och hav och himmel... är min räddning! Låser upp garagedörren och vet att något kommer flyga på mig där innifrån. Tänder lampan, väntar. Tänker att jo men jag kanske klarar det här. Faktiskt.
Tills jag ser Hannibal Lector och förstår att här slutar mitt liv. Tills jag står paralyserad, stirrandes in i bakrutan på den andra bilen vi har, den jag måste passera. Den med Hannibal Lector innuti. Han som äter människor. Sånna som jag.
Man kan ju tycka det vore hyffs av min mor att tala om när vi har främmat, men det är klart, hon kanske inte hann berätta det innan han tog henne. Trots allt har hon ju varit ganska så nära honom. Mun-mot-mun-metoden nära. Hon har hindrat honom från att dö, gjort hjärt-lungräddning på honom säkert hundratals gånger. Fast kanske den närheten gjort att han skonade henne.
Anledningen att jag sitter här idag är i vilket fall inget att undra över, även kannibaler sover, och Hannibal blundade, så jag smög tystare än en mus. Det hade absolut ingenting att göra med att han var en docka. En hjärt-lungräddningsdocka.
Hur som helst blev uppdraget slutfört, och hjärtat svaldes (endast av mig själv, inte av Hannibal) ner igen. Det slår fortfarande. Och dockan heter Hannibal. Har endast överkropp, men är så lik Anthony Hopkins att han skulle platsa på Madame Toussaudes (stava!), förutom att han inte är av vax...
Hur som helst har Lector left the building och livet har blivit som vanligt igen.
Det har regnat på skolbarnens avslutning, som är standard här i trakten. Och MerryBerry är min favorit, dock har hon fått konkurrens av särvux Peter. Han är solsken.
Kommentarer
Trackback
