theresecarlsen

Som en tröst för att jullovet aldrig återvänder ägnade jag gårdagskvällen åt mig själv och ingen annan. Jag spelade hög musik och mimade och dansade som om jag aldrig gjort annat, det vore otroligt om de inte godkände mig i lilla sikta mot stjärnorna (fast det sänds ju inte längre och har inte gjorts på många år, men i alla fall). Jo det är i den lilla jag skulle platsat än så länge för barn är och förblir jag i ungefär en månad framöver. Det skulle jag exempelvis kunna bevisa geom att min ansiktshud för tillfälllet är len som en babyrumpa, där ser ni, BARN i allra högsta grad! (Att jag uppnått detta endast genom att använda wash'n'scrub igår är inget som behöver nämnas.)
       Jag har även börjat fundera lite över hur vi praktiskt skall lösa vårt boende nästa höst. På något sätt känner jag att det blir jag som står för det praktiska engagemanget i gruppen, både för att det hela var min idé och för att de andra har fullt upp med annat, Ena är den som ser till det estetiska med julgran året runt och ved utan kamin (om det är estetiskt vackert eller ej kan ifrågasättas), Johanna fyller oss med moderatpropaganda och blir på så sätt ansvarig för alla våra politiska handlingar medan Elin är den som skall sprida musiken och se till att vi dricker vårt te so snälla barn. Som ni ser blir det praktiska med möbler och husgeråd min lott och jag säger att vi behöver en tvättkorg. En tvättkorg och en mixer. Jag skulle kunna göra en lista på resterande ting men en sådan blir för lång så det gäller att prioritera. Däremot är du som läser välkommen att ge bidrag i form av utomordentligt sköna möbler eller annat nyttigt om du känner att välgörenhetensanda faller på. Därmed ser jag Norgeresan för tillfället (för dagen) slutdiskuterad.
       För att återknyta än mer till dagens titel vill jag hävda att när ni andra dör eller trillar av pinn som man också skulle kunna säga, är jag fortfarande i mina bästa år. Jag kommer fortfarande se och höra bra när ni blir blinda och döva. Detta på grund av att jag är en aning yngre och fräschare än er (jag förmodar här att mina läsare hör till min årskurs eller uppåt och i annat fall vill jag fortfarande tro att ajg kommer vara vid god vigör även när jag kommer till åren då jag trots allt skrattar ibland). Dock vill jag inte drömma om att överleve Elin som ungefär är en träningsmaskin. (Om jag inte nyss skrivit att Norge var färdigpratad skulle jag nu påstå att vi andra bör se det som vår uppgift i Norge att göra Elin tjock som omväxling, men då jag som sagt lovat att inte skriva om Norge så kan ni förbise denna parentes.)
       Just nu ser jag själv fram emot spagetti och köttfärsås och säger tack och hej.