theresecarlsen

Idag är det löning för alla som har jobb. För första gången på två år hör jag inte till den kategorin. En aning konstigt. En aning skönt. Ganska tomt i plånboken.

Allt det här konstigt fortsätter oavbrutet och mystiken tätnar. När vägrar man fatta en vink och när är man bara dum? Jaa... Maddan-Paddan, det kan bli ett samtal återigen.

Sen vill jag också berätta för alla människor att jag är svag. Inte endast kroppsligt utan även i mitt psyke. Allt som gått så galant i 25 dagar, det raserades av doften från mammas nybakade bullar. Nu är det inte längre bara så att jag är utan pengar, jag har en biobesök att göra och två att betala. Vi pratar om bullar och kakor. Notera plural. Jag är mätt.

Snart skall Israel och Palestina uppta hela min hjärna och en otroligt makalös analys skall göras. Samtidigt måste jag sitta och lyssna på konståknings EM som går i bakgrunden - utan att titta. Det smärtar i mitt hjärta. Som tur är är det inte herrarna som åker idag, de åkte igår och jag kunde inte slita ögonen ifrån trikåerna. Damerna har visserligen alla söta glittriga klänningar som gärna skulle få uppfylla min garderob, men herrarnas teknik är obeskrivlig. Även om min stora kärlek Pluschenka tackat för sig och inte kommer till VM som jag hoppats... Hade han kommit hit hade jag seriöst funderat över att gifta mig vid min så ringa ålder.  Inte bara funderat över, jag hade nog gjort det. Att få titta på när han sveper fram är lätt värt att spendera dagarna i en ishall och förfrysa rumpan. Lätt.

Nog pratat om konståkning, det kommer tids nog i mars månad. Jag har som sagt ingen karaktär alls, men till min fördel vill jag hävda att jag gjort nyttiga saker som att simma. Och promenera i snöslask, inte att förakta, man blir bara lite blöt om tårna.

Adjö och farväl.