theresecarlsen

På tre sekunder förvandlades mitt hus till en fotbollsarena. Inte så att någon boll plockades fram men det var samma ljudnivå och det var fotboll det pratades om. Det lät som om alla partier samlats och skulle locka till sig väljare till just sig, förutom att det som sagt var fotboll och fotbollslag som var på tapeten. Hur vi kom dit, hur jag hörde orden "Jag och Linda har bestämt oss för att åka till fotbollsVM i Spanien i sommar" komma från min lillasysters mun, ja, jag har inte riktigt fått ihop det än. Ifall det nu är så att det inte är något fotbollsVM i Spanien i år eller i sommar så finns det två saker att skylla på: dels att jag blev så förvånad att jag inte riktigt kunde uppfatta alla detaljer, dels för att det inte skulle förvåna mig om Marie faktiskt inte har koll. Men i huset klingar för tillfället olika hejarramsor och det mest lokala - det enda jag förövrigt kan känna mig något sånär säker på hur lagfärgerna ser ut - är Elfsborg. Med i något VM är de inte, men just nu finner fotbollsentusiasmen inga gränser, utan hon tjoar glatt här hemma. Vilket inte är ovanligt, om än sällan sportrelaterat...
        Dock har hon förvånat mig, både idag och andra gånger då sport kommit på tal. Det visar sig titt som tätt att hon har en åsikt, att hon faktiskt tycker att det finns skillnad mellan olika lag. Att vissa är bra och vissa är dåliga och vissa OK, och vissa helt otänkbara att heja på. Inte bara när det gäller fotboll, hockey också. Men längre tror jag inte att intresset sträcker sig. Om man inte räknar med konståkningsVM som snart går av stapeln, fast där tittar hon inte så mycket på personer och namn lär hon sig inte. Men det är herrar i trikåer och det är höga lyft och vackra piruetter och hopp.
       Nu när vi ändå pratar sport och jag tror det är förhållandevis tydligt att om någon av oss två är sportintresserad så är det inte jag, så vill jag ändå våga hävda att om det finns någon sport här på jorden som jag möjligtvis skulle kunna tänkas veta en smula mer om än henne så är det just konståkningen. Dock tar den mest sportointresserade personen i min känniskrets priset på kunnande; min kära moder är erkligen en supporter, inte bara till en konståkare utan till allihop (nästan) och det är för en gångsskull hon som förklarar de olika momenten och pratet när man sitter bänkad i tv-soffan varje sändning. Det är den enda gången. Jag behöver väl inte påpeka att hon, som annars är en smula kvällstrött mer än gärna stannar uppe till ett en vardag bara för att få titta på konståkning? Och att det även om det förvånar mig att någon i min familj någonsin vinner något at betydelse är föga förvånande att det var just hon och att det hela handlade om konståkning och konståkningenshistoria.

Nog pratat om olika typer av sporter. Jag vill berätta att min kärleksjakt är över. Känslorna är borta. Det är helt och hållet som vanligt, sjukdomen rann av mig. Ännu en gång är jag fri som en fågel och självständig och behöver ingen annan. Behöver jag påpeka att uppvaknandet påskyndades av diverse dumma förslag från min läsarkrets?! (Inga namn nämnda)
         Jag vill också hävda att jag är mycket starkare i min karaktär än förut då Marie och Nicolina faktiskt tittar på Love story för tillfället och jag inte blir ett dugg påverkad av kärlekes dragningskraft. Tack och lov jag är botad. Kanske för att Johanna lovat mig att jag inte kommer vara den enda som sitter och stickar då Elin och Ena pratar om sina käraste. Härligt. :)